Tiden rinner iväg, så är det.

Kom hem nyss från Stockholm, haft en skön å trevlig halvhelg med bror, Jo och Nasse. Hade egentligen velat stanna en dag till men fröken ville åka hem. Och jag orkar inte med någonting längre känns det som! Jag orkar inte med när det blir omständigt, tar alltid den enkla vägen. Ikväll skulle jag göra en massa men jag orkar inte. Hemma kl 10 en lördag, söndagen ledig men jag fixar det inte. Jag vet att inget blir bättre av att vänta på vad det nu är jag väntar på. Livet måste gå vidare och jag måste förändra en massa saker men just nu står det mer still än någonsin, och det var ju verkligen inte så det skulle bli! Tvärtom skulle det ändras nu, och ändras har det ju gjort, helt klart. Jag hatar att det som var självklart förut inte är det längre. Det var självklart att jag aldrig behövde vara ensam förut, nu är det inte det, och jag tycker om att vara ensam det gör jag verkligen, när jag väljer det själv. Inte när jag är det ändå. Och ofta, ofta känner jag mig alldeles ensam trots att rummet är fyllt av människor...så kände jag aldrig förut, inte vad jag kan minnas. Och när jag hade flyttat sprang veckorna fram, nu verkar dagarna gå långsammare än någonsin, oavsett om jag har fulltecknat schema. Kanske är det för att jag stannar och tittar på klockan oftare och funderar vad som händer, jag vet inte...men jag vet att det fortfarande känns jättejobbigt. Jag vet att jag fortfarande gråter när jag åker "hemifrån". Någon sa att det blir lättare med tiden...jag undrar fortfarande när den tiden kommer. Jag undrar när jag ska få sova en hel natt utan att vakna med hjärtat rusande i bröstet. Jag undrar när jag ska kunna göra saker utan att ha ett evigt dåligt samvete gnagande i hjärtat. Jag undrar när jag kan gå genom livet utan att känna det som att ett stort tomrum förföljer mig?

Har det kanske varit lugnt? Jag vet inte. Jag skrev för 3 veckor sen ungefär, och jag kan knappt minnas det jag skrev då. Tiden går vansinnigt fort men verkar stå stilla ibland.

Det är fortfarande skitjobbigt. Emilia har varit bättre till och från i perioder, men den här veckan har inte varit bra. Det går ju inte att komma åt heller! Den där känslan av att vara bakbunden blir bara större, jag känner mig eländigt låst större delen av tiden. Vad hon känner kan jag knappt ana...det är svårt att ha bra stunder när det där ligger bakom och trycker på. Jag försöker, varje dag är en kamp. Fast självklart har vi bra dagar också! Men det är svårt....det är svårt att glömma, att släppa taget, att gå vidare. Även om livet är helt annorlunda nu så finns alla minnen kvar. Och jag vet inte vad jag ska göra med dem? Ska jag älska dom, ska jag stoppa undan dom, ska jag låtsas som att dom inte finns? Ska jag prata om det eller ska jag vara tyst? Ska jag säga att allt är bra nu? För det är såklart inte det, det känns som en evighet sedan jag flyttade, men egentligen har det inte gått mer än tre månader och jag vet inte vad som är ok att känna eller göra eller någonting överhuvudtaget. Jag vet inte hur man gör det här ='( det som är svårast just nu är att acceptera att det inte blev som man hade tänkt sig. Jag vet att jag har tänkt på och skrivit om det förut, men det är något som livet cirklar runt ofta, ofta nu. Livet var ganska utstakat och helt plötsligt bara rycktes allt bort under fötterna. Kanske till det bättre i det långa loppet, men det känns ändå som att någon har tagit något från mig, tagit det och bara kastat det på soptippen. Jag kan inte förlika mig med tanken än, även om huvudet har förstått och gått vidare så är hjärtat fast någonstans mittemellan, och jag vet inte hur lång tid sånt här tar. Ibland tror jag att det är till döddagar, men jag gissar att många har känt exakt samma sak som jag känner just nu. Ibland önskar jag att han kunde ha varit ett svin och sårat mig så jag slapp känna allt det här....jag vet hur det låter.




Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är



Och om jag behöver förklara

Den skugga som vilar i tiden

Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder någonstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i



Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Jag vet vad som måste göras

Ändå ligger du kvar här

Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals



Jag vill inte spara min längtan

Jag har tänkt men aldrig fått tala

Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Ja, jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

'Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen'

Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick

Om du var på väg hit, eller härifrån

Det tysta ekot är av ett slag för sig

Det kommer ensamt, om det är nåt att ha

Vad du än gör ta inga råd från mig

Jag vet, de fungerar inge bra



Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan va så förfärligt, det kan va så bra

Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd

Det kanske var pundigt, det kanske var bra



Det är lätt att se hur sjuk man en gång var

När såren läker, och regnet känns

Gör din tolkning, häll mig full med svar

Rita figurer, och dra en gräns




Jag kan ha glömt din vaksamhet, jag söker inte mer än sympati

[Eller jo det gör jag visst]

Inga kan ta fel på varann som vi



Jag får liksom ingen ordning på mitt liv



Det kan va så förfärligt, det kan va så bra

Blir lite mer flitigt i bloggen nu...men det är så himla skönt att skriva här, jag vet inte varför? Ni är några stycken som läser, det vet jag, och det känns bra! MEn även om inte en själ skulle läsa så skulle det nog ändå vara skönt att sitta här och plita. Det jag skrev igår gjorde faktiskt hjärtat bra mycket lättare, åtminstone för en stund. Konstigt det där!

Även om jag mådde piss igårkväll och hela natten så kändes det rätt ok imorse. Emilia var, om än långt ifrån sitt vanliga jag, hyfsat nöjd med tillvaron. Vi ringde Emma och Hanna och dom följde med oss till Fjärran där vi stannade till stängning. Det gick bra! E var lite tjurig i överkant ett tag, men det kan jag ta, det var hon förut också. Svartsjuketendenser har vi ju sett förr vilket väl kommer när man har varit van att vara nummer 1 jämt. Det är dock svårare att hantera nu eftersom man inte vet vart det tar vägen, men det har gått bra idag, peppar, peppar. Det är ju omöjligt att säga om medicinen gör sitt till också...jättesvårt! Jag vill inte fråga henne heller om hon känner någon skillnad själv, det är för invecklat för henne och jag vill inte att hon börjar fundera över det heller, hon som är så rädd för allting redan. Det är bättre att hon bara ska ta den, punkt. Nu ser jag bara fram emot morrondagen och mötet hos Carola...hur man nu kan se fram emot ett psykologbesök som kommer bli jättejobbigt. Men det kan omöjligt kännas sämre när vi går därifrån!! Dessutom kanske jag och Inge kan få någon timme att prata efteråt också, vilket väl blir första gången sedan flytten. Emilia är ju som en hök på oss, vi får inte vara ifred en sekund. Har massor av frågor att ställa imorron, om allt och inget. Men...hursom känns det lite lättare idag igen. Jag vet att det blir bättre när det har gått "bra" någon dag, bara det att varje gång det blir ett bakslag så blir det svårare att ta sig upp igen. Den här gången var det otroligt svårt, men nu står jag upp igen och kan ana en ljusglimt vid horisonten. Nästa gång, ja vem vet...det får framtiden utvisa. Vill bara passa på att säga ett jättetack till alla er som visar att ni bryr er på olika sätt...! Det betyder verkligen ALLT!! Ett sms kan göra skillnaden på nattsvart eller ljusgrått en sån här dag. Jag vet att alla har mycket med sitt, men ändå erbjuder ni er hjälp dygnet runt och det är jag otroligt tacksam för. Enda anledningen till att vi inte tar emot hjälpen är att Emilia inte klarar att vara borta just nu, även om jag önskar att hon kunde det, både för sin egen och våran skull. Och David vill jag inte lämna bort, det skär i hjärtat hela tiden för jag känner att jag missar så mycket med honom. Men tack alla....och det kommer en dag när vi kan ta emot hjälp också, det tvivlar jag inte på!

Så, nåt kul kan jag väl skriva om också! David, som aldrig pratar alls, sa ifrån idag =D han säger ju i stort sett bara mamma och pappa, vilket man börjar bli lite fundersam över när barn som är bra mycket yngre pratar MYCKET mer än honom. MEn idag visade han att han kan. Emilia skulle ta av honom telefonen när han bestämt höjde handen och sa; "NEJ! Hande håne!" Annars är det bara gnäll eller tjut, och det lät så himla kul när han sa det så himla tydligt och bestämt, och dessutom med handen framför sig i ett tydligt stopptecken =) det var tydligt att han sa "jag har den". Dessutom har han sagt macka i veckan och så "maj" (min, mig), så jag hoppas att det kanske kommer igång nu. Nog för att han visar rätt bra vad han vill men det underlättar ju mycket om det kan komma lite mer ord =) lilltuffeln!

Nej, nu ska jag sova efter en vecka som varit som ett år. Är så slut i kroppen så jag kan inte förklara, hoppas hinna träna ordentligt i veckan också. Ha en fin kväll därute!

Jag önskar så otroligt mycket att vi kunde vara en "normal" familj med "normala" problem (om än halv). Jag önskar så mycket att mitt stora bekymmer nu var alla vab-dagar jag tagit ut, hur jag ska hinna skjutsa till träningen i veckan, hur jag ska kunna hitta en uppsättning fotbollskläder till hyfsat pris, vad jag ska laga för mat....men istället är det totalt och fullkomligt kaos. Efter en separation som inte har varit lätt, efter en hel massa jävla saker så kan jag helt ärligt säga att jag ALDRIG någonsin har mått så otroligt dåligt som jag gör just nu.

Gårdagen slutade på psykakuten, lika mycket för min del som för E:s. Efter en totalvidrig fredag klappade jag ihop totalt, och sen dess har allting hängt på en tunn, tunn tråd som brister närsomhelst. Jag fixar inte ett till av Emilias psykbryt, det är något jag kan intyga. Frågan är bara vad som händer nästa gång det blir? Jag kan inte kliva iväg härifrån, det känns som någon håller stryptag på mig dygnet runt. Jag är livrädd för morrondagen och det enda jag önskar är att försvinna härifrån, jag orkar inte....jag orkar inte. Men jag måste.

Vi fick väl halvt om halvt hjälp igår. Emilia (och jag) fick medicin mot ångest, och bara det känns väl sådär. För ett halvår sen trodde jag aldrig jag skulle stoppa i en tioåring psykofarmaka, men tydligen så gör jag det nu. Samtidigt skriker vi efter hjälp och jag tar emot allt jag kan få. Alla vi har pratat med säger att det är en kris, att det kommer bli bra, det är ingenting som kommer hålla i sig. Och jag måste tro dom, det måste jag ju, även om det känns helt overkligt just nu att vi skulle må bra en vacker dag och livet skulle fungera så som det gjorde förut. Idag har hjärtat rusat oavbrutet och stressnivån är på 150 %. Jag vet aldrig när nästa omgång kommer. Det kanske är lugnt några dagar (lurade ju oss själva i veckan att det faktiskt hade blivit bättre!) men snart är vi ju där igen. Och även om nästa bryt inträffar när hon är hos Inge så kommer det inte bli ett dugg mindre jobbigt för mig. JA, jag vet, nu är det jag, jag, jag men jag kan bara referera till hur det känns i mig just nu. Vad som händer i Emilias huvud är för mig ett totalt mysterium. Hon är till och från "snäll" i överkant, och lugn. Men hon släpper inte fönsterrutan för många sekundrar. Och varje gång hon tittar ut så känns det som blodet rusar, jag mår illa, jag skakar och vill helst bara lägga mig ner och dö. För jag vet att varje gång är en gång när nästa bryt kan påbörjas....jag känner en överväldigande sorg över David, över varje tappad sekund med honom som läggs på onödig oro, ångest och skräck inför vad som kommer hända om en minut, en timme, ett dygn. Om någon bara kunde hjälpa oss, om någon kunde fixa allt. Det är det enda jag önskar mig just nu, det är det enda som kan få mig att börja leva igen.

På måndag ska jag och Inge själva träffa psykologen på Barnhälsan, och jag tänker inte linda in ett enda ord, nu tänker jag säga precis hur det känns. Jag tänker berätta allt om all ilska, besvikelse, all sorg och alla drömmar som gått i kras. Om en vardag som inte fungerar det minsta. Att jag kanske står upp och ler idag men imorron är jag död inombords. Allt ska ut tamigfan! Jag vill inte vara såhär, det är inte jag alls. Det var meningen att livet skulle börja om, annorlunda men till det bättre. Det var inte meningen att det här skulle vara början på slutet...jag återkommer. Ha en underbar kväll därute.

Jag har väl aldrig bett till Gud, eller någon annan heller för den delen. Men ikväll är jag beredd att göra ett försök.

Det känns lite som att vara besatt. Eller fel ordval, men som att något riktigt ont har bitit sig fast och gör allt för att långsamt knäcka och ha sönder allt runtikring. Även om jag fortfarande är helt ok (eller vad man ska kalla det) och även om jag inser att betydligt värre saker faktiskt fortfarande kan inträffa så börjar man ju verkligen undra. Egentligen borde jag väl vänta mig att vakna imorron till en värld där alla är döda, eller något sånt. För ibland känns det lite som att det bara är det som är kvar. Jag kan tänka att vadfan hade man för problem förut, för bara ett halvår sen? Men så kan man ju inte tänka, det vet jag, när man är mitt i något så är det väldigt svårt att se klart och att dessutom kunna ställa det i relativitet till någon annan period i livet. Men jag kan nästan skraa¨tta när jag tänker på att vi sa för bara några veckor sen att "nu, nu är vi verkligen på botten, härifrån kan det bara bli bättre"...HA!!!!!! Där fick vi! Det börjar till och med bli komiskt med allt satans jävla skit som händer. Och ja, jag vet hur det låter, men det enda jag väntar på nu är ett telefonsamtal från polisen, att någon jag känner har dött i en bilolycka/drunknat/kraschat med ett plan, att någon har fått obotlig cancer eller att jag blir arbetslös. Det som har hänt senaste månaderna är väl vad som händer en "normal" familj/person på en 10-årsperiod. Men nu. Nu lägger jag inte mer energi på det för ikväll.

Nils kom ju hem idag. Jag kan inte beskriva hur ont i hjärtat det gjorde när han klev in genom dörren. Någonstans hade man väl börjat sagt hejdå till honom och tänkt att han kanske inte skulle komma hem. Men jag har nog aldrig trott att han hade dött eller varit med om något, jag var rätt övertygad om att han bara hade knallat iväg, kanske för gott. Men när han fullkomligt ramlade in över mina fötter medans han gick på sina egna bakhasor eftersom båda benen var av, då brast det. Han var (är) så mager och tufsig och han slängde sig över matskålen och åt och åt och spann medans jag smekte honom över en helt sanslöst knotig rygg. Benpiporna stack ut genom ena bakbenet, har aldrig sett något värre....nu ligger han och sover hos Pia och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att hon gör allt för att rödda honom. Det finns ingen rättvisa i världen om han har kämpat i 24 dagar och sedan snubblar på målsnöret. Det måste finnas en mening med att han kom tillbaka till oss!

Nu fick jag mess av Inge. David är magsjuk. Ja, jag säger bara det. Ja.

Herregud.

Så vill jag sammanfatta de senaste dagarna. Vi har varit i helvetet och vänt med Emilia.Trodde inte jag skulle leva idag faktiskt! Men det gör jag, ordentligt. Jag varken kan eller orkar skriva och berätta allt här. Efter två dygn av total panik ringde jag 112 i torsdags, då orkade vi inte längre. Efter ett akutbesök på BUP senare samma dag har världen av någon anledning hamnat på rätt köl igen, kan inte säga hur eller varför? Fredagen var riktigt tuff också, men den var ändå ett steg i rätt riktning. Gårdagen var en aning lättare, och trots att idag varit långt ifrån hur en "normal" dag hade sett ut så är det ändå tusenfalt bättre än vad det var tidigare i veckan. Hon har själv valt att trotsa sina monster och hon gör saker trots att hon är rädd och orolig, för hon vet att hon mår bättre efteråt, och det är ett enormt framsteg. Jag är så stolt över min lilla stora tjej som har visat mer mod de här dagarna än någon någonsin gjort! Nu kämpar vi med lämningar och hej då framförallt. Tidigare var det ju skräck som inte gick att beskriva. Nu är hon ledsen när vi ska skiljas åt, men hon fixar det. Och rädslorna, samma sak där; hon fixar det. Det kommer och går förstås och det är inte lätt. Jag hoppas bara att det lättar för varje dag, framförallt för hennes skull men även lite för våran för det här har slitit mer på oss än vad hela separationen har gjort. Jag trodde inte att man kunde bli så totalt uttömd på ork och livslust som jag var i fredags, det var som att någon tappat ur hela min själ på något vis...men det känns helt klart bättre nu. En dag i taget!!

För att återgå till vardagen så har jag jobbat. Så. Och jobbar massor hela kommande veckan, men ska iaf hinna med ett Hedesundabesök på lördag mellan skiften när Micke och Jo kommer upp. Sen är det fullt veckan som kommer också, men som iaf avslutas med parrty i Stockholm och Takidakonsert =) ska bli vansinnigt skönt att komma iväg en sväng. Och kul! Har inte träffat Micke på över 3 månader nu, Johanna 5! Katastrof! Har inte tränat eller varit till Ville på evigheter...ibland skulle jag vilja ha 48 timmar per dygn, tycker man skulle få mer dödtid när man är själv varannan vecka, men det är precis tvärtom ju. Är ju fan aldrig hemma, men vart jag är, det vet jag inte?? Ja, skit samma. Jag vet exakt vad jag ska göra de kommande 8 timmarna och 9 minutrarna. S O V A. Natt!!

En till helg har sprungit bort! Lördagen gick lite väl fort, när jag väl var hemma barnlös efter lunchande, handlande och tårtavlämnande på em var jag bara tvungen att lägga ikull mig en timme och jag kan säga att när jag vaknade igen vid halv 5 så hade jag inte en aning om var jag var eller vad klockan kunde tänkas vara...och då var det bara upp å hoppa och svida om till fest, jättelätt! Tog väl en halvtimme å ta sig in i duschen bara...men kvällen blev bra ändå! =) men det är inte hälsosamt att bara dricka drinkar, det kan vi komma överens om nu och här. Visst får man huvudvärk av vin, men jag var fasiken bejkis lååångt in på söndagen. Och då drack jag bara vatten sista timmen på krogen! Vuxenpoäng.

Idag har jag sovit ikapp några dagar igen...klev upp för en timme sen. Nu är det bara lite tvätt och allmänt segande innan jobb i em. Vad jag hellre skulle jobba dagtid just nu, suck....ibland är det jätteskönt med eftermiddag, man hinner sova ut, och ja....det var väl det. Man får iofs lite gjort på dagen! Men man kan ju inte umgås eller göra något! Allt händer ju på kvällen när andra har slutat jobbet. Och de barnlediga veckorna vill man ju utnyttja tiden så gott det bara går känns det som, man blir ju såklart mycket mera låst med David. Idag är återigen en tung dag med massor av tankar och funderingar. Det har gått 4 veckor nu tror jag? Eller i helgen blir det...det känns som mycket längre tid. Det känns som tre månader kanske, när jag bodde i huset känns väldigt avlägset. Och det skrämmer mig verkligen att såpass kort tid kan kännas så fruktansvärt lång och något som ändå var verklighet alldeles nyss känns som en helt annan tid. Det är konstigt, sorgligt och ger en klump i magen. Samtidigt som jag är övertygad att vi gjorde rätt. Men många gånger mår jag så illa att jag nästan vill kräkas för att det känns som mitt "fel" alltihopa eftersom det var jag som flyttade. När jag väl tänker efter så känns det ju ändå som det var Inge som drev på, jag var ju helt knäckt och kunde varken tänka eller än mindre ta ett beslut. Men helt plötsligt ställde jag väl mig upp antar jag och gjorde det...och det känns som sagt som rätt steg. Men det är mycket som far omkring och gnager på insidan, även om jag kanske är glad utåt. Jag ÄR glad, oftast, men självklart läker inte såna här sår på några veckor. Kanske aldrig, vad vet jag. Lyssnar på Somebody that I used to know och det är ju mardrömmen. Att han blir den, någon jag kände en gång. Att vi ska acceptera varandra men inte mer. Ibland får man helt enkelt skjuta tankarna åt sidan, för kroppen och hjärnan klarar inte för mycket. Magen är helt paj och har varit sen jag flyttade, jag tappade ju mycket i vikt under de här månaderna och när jag vägde mig sist hade jag tappat nästan 2 kg till. Det är 9 kg på 4 månader. Men jag kommer inte dö av det, det är jag övertygad om! Önskar bara mn kunde komma i jämvikt med sig själv igen, det tär på en att ha den här ständig oron i kroppen.

Och apropå den, Emilia är väl lika illa som förra veckan innan vi var hos BFH. Det gick jättebra här fram till lördag morron. Då drog hon igång sig själv igen, men eftersom hon hade en kompis här så höll hon sig ändå skapligt lugn. Men när jag skulle lämna över till Inge var det katastrof igen och det går bara inte att bryta beteendet. Hon blir så orolig och ledsen så hon bara sluter till och det går inte att komma in. Vi måste stå ut två dagar till för vi ska dit på onsdag igen. Hon lugnar antagligen ner sig igen och sen när vi byter på måndag så kör hon igång igen. Imorse hade hon bytt från blåsten till ren och skär separationsångest när hon skulle till skolan. Man vill bara finnas där men samtidigt måste hon ju stå på egna ben, inget blir bättre av att hon är hemma! I skolan måste hon koncentera sig på annat och då går det ju bra, åtminstone en stund. Nog hade vi väl förstått att det skulle bli jobbigt för henne, men att det skulle komma hit trodde nog ingen. Och jag behöver väl knappast säga vad det får en själv att känna, vad har jag gjort och hur kan jag göra illa mitt eget barn på det här sättet? Det är ett moment 22 utan dess like.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och läsa senaste Cosmo och gräva i godisskålen från i fredags... ha det gött därute!

Den som uppfann mensvärk ska ha en fet spark på pungen, för det måste ju ha varit en karl.

Idag har varit en av de tyngre! Förutom kvällen så vet jag inte varför riktigt men så är det. Har inte fått mycket vettigt gjort idag inte, en timmes promenad på morronkvisten med David, han verkligen älskar att åka vagn! Sen lämnade jag av honom på dagis, åkte till stan och tröck i mig McD-frukost vilket jag inte gjort på år och dar och shit vad gott det var....underskattat, helt klart! Sen var jag och solade, handlade och åkte hem. Hann duscha, och slå ikull en timme innan det var dags å hämta, in till stan IGEN och handlade och så blev det fika med barnen med bulle, korv och kaffe och sen köpte vi en rullgardin åt Nassemannens rum. Väl hemma lagade jag mat, soppa och pannkaka förstås, som vi mölade nyllena fulla med och sen drog Emilia med nya kompisen Julia och gick ut med två hundar som bor en liten bit bort. Aaaa...ointressanta fakta, hursom så känns inte dagens kostschema helt ok. Jag får ju skylla på orsaken, för er som glömt, läs min första rad. Hungrig mest hela tiden och magen är som en svälld ballong, jag skämtar ite men det ser ut som jag är i typ femte månaden =( blir så jäkla uppsvälld titt som tätt nu,undrar om det beror på stress eller något annat? Har inte ont i magen, inte alls, men den blir som en ballong, speciellt när jag har jobbat. Skumt!

Inge kom hit och käkade lite på kvällen och hjälpte till å sätta upp rullisen och skruva lite allmänt =) det är svårt nu!! Det är svårt att veta hur vi ska vara mot varandra, på något vis var det enklare på en gång men nu har det ju gått några veckor. Det går ju inte att beskriva hur det känns och allt det motstridiga som är inom en. Han har ju varit min på ett så självklart vis i så många år och nu är han sin egen på ngot vis. Får jag röra honom sådär? Ska vi kramas när han går? Får jag säga såhär? Får jag skratta nu, får jag vara glad trots att det är som det är? Får jag gråta när han är här? Det är storm vissa dagar, även om det är fler av de lugna dagarna. Det blir väl rätsida på det här en vacker dag också, men det känns rätt så avlägset just nu. Fast det är ändå ok, det är ändå bra tycker jag. Nåååh, det här blir ju bara en ännu större soppa än det var innan. Så jag avslutar för idag =) sov sött därute.

Livet flyter på här på Hagavägen...!

Men inte friktionsfritt förstås. Vi har haft våra problem så det räcker och blir över, och nu är det stora hjärtat som har det tufft. Självklart förstod man väl att det skulle visa sig på ett eller annat sätt förr eller senare, men jag trodde väl inte att det skulle komma ut på det här sättet. Det värsta är definitivt att se våran högljudda, glada och viljestarka tjej förvandlas till något helt annat =( tänker inte gå in på några detaljer här, men hursomhelst har vi sökt och fått hjälp, så nu hoppas jag att det är nerförsbacke här framöver. Hon säger själv att det känns bättre, och framförallt blir jag alldeles ställd av hur stor, vuxen och klok hon faktiskt är. Det är faktiskt ganska lätt att vara stark och tuff när man är i det!! Men jag antar att när man kommer ut på andra sidan, där borta någonstans, så är risken enorm att man bara rasar ihop. Och det tänker jag inte tillåta varken mig själv, Inge eller barnen att göra, punkt slut.

Den här veckan bara springer bort, liksom alla andra. Vi har väl egentligen inte hunnit göra så mycket, men iaf. Idag var vi och handlade lite nya möbler på Ikea till Emilias rum, det är ju fasiken omöjligt att möblera därinne....men hursom, tror vi fick till det skapligt. Sen ringde Julia, dotter till en av "fröknarna" (känns så konstigt att kalla henne det =D ) på dagis till E, hon är lika gammal, bor ett stenkast härifrån och har inga kompisar här i Hagalund...så dom är ju som stöpta för varandra. Tog ungeför 5 minuter sen stack dom iväg och gick ut med några hundar här i närheten, sen såg jag inte Emilia förrän kl 8 på kvällen. Är så glad att hon får leva det livet som jag önskar, just den där möjligheten att kunna springa över till kompisen bara utan att behöva ringa och skjutsa först. Med det sagt tycker jag inte att det är något fel med hur huset ligger, men det är nog skönt att kunna ha både och för fröken. Tror hon har saknat det där som är självklart för många andra barn! Det finns ju många som bor och har det så som vi har haft, med skjuts och planering, och det har såklart sina positiva sidor, men barn är ju ändå spontana. Det ska hända NU och inte om tre timmar....

Jag måste gå och lägga mig nu. Sen jag flyttade tror jag knappt jag har sovit en hel natt, eller jo EN natt kan jag komma ihåg, och vaknat utsövd. Det är alltid nåt, men ändå känner jag mig helt klart piggare än på länge. Men jag måste nog försöka sova ändå, reservtanken tar nog slut. Imorron blir det mest lugnt å skönt, lite rida kanske, definitivt en sväng till Brynäs Solcenter, lite gofika och lite god mat med små gapiga barn och större hormonstinna barn. Sen ser vi lite fram emot helgen och kalas med Carro och en massa andra människor jag inte känner. Barntid är så himla mycket mer uppskattat när man har vuxentid, det är en märklig ekvation det där. Förut flöt allt på i en rätt likadan ström bara....nu känns ALLT jättekul, antagligen för att det är så omväxlande. Känns fel att skriva, men så är det. Jag kan inte vara mer än ärlig. Hoppas ni har kanondagar därute, njut av det underbara vädret, det ska jag! Hejhopp!