Åhh, ibland alltså...Emilia har två kompisar med sig hem idag. Vi sa för några månader sen att vi tar bara hem en kompis i taget, för det funkade verkligen inte när hon hade två här. Tydligen går det bra hemma hos andra och så, inte vet jag varför...idag ville två följa med hem iaf då och jag tänkte, nu har det gått ett tag, hon får en ny chans. Jag fick glada leenden och heliga löften att de skulle ta det hyfsat lugnt! Nu är jag ingen militärmorsa här, självklart får ungarna leka och härja, men det var framförallt allt förbenat skrikande jag tröttnade på. Det är inte kul att höra tre 7-8-åringar skrika i 5 timmar, jag lovar. Det har nu gått ungefär en timme. Har fått säga ifrån på skarpen tre gånger nu. Är det bara jag som har en unge som blir helt hysterisk när hon sammanförs med två andra barn i sitt eget hem??? Det är inga problem hemma med en kompis. Det är inga problem på skolan med flera kompisar. Jag fattar inte. Men en sak vet jag och det är att jag blir vansinnig. Att höra henne vråla konstant i flera timmar gör att jag får lust att dra en silvertejpsrulle runt skallen på henne och slänga in henne i en garderob. Så nu blir det samma visa igen. Hon får bara ta hem en kompis i taget, punkt slut. Och då får både hon och alla andra tycka att jag är dum, men jag orkar inte, och speciellt inte när Balle kommer sen. Så.

För övrigt en bra helg! Klart i vardagsrum och sovrum (fattas lite taklist bara), nu går vi in på badrummet i veckan och det kommer ju faktiskt gå fort! Äntligen, äntligen börjar det kännas som ett hem =) vi sa det båda två när vi ställde in sängen i sovrummet i lördags, det kändes precis som när man är nyinflyttad! Man går omkring och kollar på väggar som varit trasiga och som det har stuckit fram isolering ur och grejer i snart tre år, men som nu är sååå fina och så flinar man bara...att det gör så mycket! Igår lyckades vi få ihop hela Familjen här hemma igen på kvällen, det börjar bli vanligare och vanligare =) det är inte så att vi anstränger oss heller, utan en och en trillar in bara och så är vi helt plötsligt kompletta igen, haha! Och nu har man inte ens en vecka kvar av sitt 20+-liv....huh. Tror ju inte jag kommer vakna så hemskt förändrad på söndag faktiskt, men lite lite sorgligt är det =) jag är iaf glad att jag inte befinner mig i något mittemellanland som många gör, man kanske är arbetslös, inte vet vad man vill bli, inte trivs där man bor och inte har uppnått saker som man hade velat uppnå. Jag har allt jag vill ha (ok, lite mer pengar hade varit kul men det går ändå =) ), och trivs med i stort sett tamigfan allt! Så hoppet över 30-årsstrecket kommer gå ganska mjukt och balanserat ändå, det är jag säker på! Så för att avrunda ska jag gå och ställa mig i köket som en äkta 50-talshemmafru och göra mat, utfodra barn och baka lite, haha! Tragiskt....