Perspektiv. Ibland är det allt som behövs. (Förutom ett nytt tangentbord eftersom mitt inte kan stava...). Måndagen och tisdagen har varit riktiga av-dagar. Bajsont i ryggen, en smygande förkylning, snorig bebis och en grinig 8-åring. Weee! Igår var jag inte ens utanför dörren, Emilia var hemma från skolan och satt och pillade på datorn och jag låg på en filt med David och jollrade. Och så förflöt ännu en dag i våra liv, typ. Men sen på kvällen låg jag i sängen och kollade på avsnittet av Deadliest Catch som var tillägnat Phil Harris. Och av någon underfundig anledning fick jag ett väldigt perspektiv på saker, för trehundrade gången i mitt liv. "Snöstormen" utanför fönstret kändes ganska fjuttig och när Phil satt där och hostade blod i näsduken långt ute på Berings hav kändes mitt ryggonda plötsligt ganska...litet. Och imorse när jag vaknade var det till en ny värld. Undrars varför det blir sådär? Man kan känna sig hur låg som helst, och så är det den minsta pyttiga lilla sak som vänder allting på rätt köl igen. Har fortfarande lika ont i ryggen men det känns ändå inte lika mycket på nåt vis =)

Förutom det så har jag väl lyckats gått och skaffat mig världens bästa karl tror jag. I måndags var jag verkligen under isen, skickade ett mess till honom och undrade om han kunde komma hem lite tidigare bara så jag kunde gå och dra något gammalt över mig en stund. Med tidigare menade jag typ...3 kanske? Strax efter 12 får jag ett mess att han hämtar Nasse? Huh? Sen kommer han hem med tre röda rosor och en sån här söt sten som det står Till min älskling på. Sen tar han Lilleman och åker iväg så jag kan gå och vila en stund....ja. What to say? Eller ska jag kanske undra vad han har köpt för något nu som han inte har berättat...? ;)