Nu var det pinsamt länge sen. Och dumt länge sen också, eftersom jag har haft mycket intressanta och märkliga idéer i min skrumpna hjärna på sistone. Det gäller att printa ner dem på en gång de infinner sig i skallen har jag insett nu. Väntar man för länge så....borta! Så nu vet jag inte riktigt....jag tror jag måste spalta upp den senaste tiden på något vis. Jag börjar kronologiskt baklänges va?

* Igår jobbade jag för första gången på...ett tag. Med att harva. Det var jättekul! =) att köra traktor är väl ganska trist egentligen, men det ger en massor med tid att tänka, lyssna på radio, skumpa, dricka lite kaffe ibland och titta på väldigt många jordkokor. Jag fick ge mig när det blev så mörkt så jag inte såg vart jag körde riktigt, men hade det inte blivit mörkt hade jag nog suttit där än. Så till vårbruket hoppas jag att jag inte är så värst anträffbar...då ska jag sitta och svära på en åker någonstans!

* Vi hade hemskt trevligt i Långhed, fast jag var fantastiskt bakis där ett tag. Stallfesten på fredagen var bra på alla sätt, men Baileysen var bara en aning för god, och när det rasslade in folk här kl 9 på lördag förmiddag var jag inte helt fit for fight måste erkännas. Men vi rullade iväg och ja...Långhed kan man bara bli kär i, så är det. Gamla hälsingegårdar överallt och bara jättefint. Jag trodde man var tvungen att åka längre norrut för att hitta en sån här juvel, men det är ju perfekt avstånd, vad är det, runt 10 mil från oss kanske? En klar kandidat för flytt nån gång i framtiden =) Emma och Emilia stack iväg det första dom gjorde och då hade Emilia aldrig ens varit där förut! Upp till gården där föräldrarna till de vi besökte bodde, in och kolla på kattungar och jaga höns och kor och ut och fastnade i koskit så stackars Lena fick ut och gräva upp Foppatofflor efter att ha tvättat 4 riktigt lortiga fötter =D de var ute precis hela dagen och kvällen och natten och stupade i säng utan att ens ha nämnt ordet TV en enda gång och det är ju precis sådär man egentligen vill att ens barn ska växa upp...men det är klart, det blir väl vardag där också. Men ändå, jag fick höra det förut och jag kan bara instämma, när man kommer dit så är det som att all stress och alla måsten bara rinner av en, plask sådär. Underbara människor. Man kan ju bara hoppas att man blir lika underbar själv en vacker dag.

* Flickor i 8-årsåldern är inte helt lätta att handskas med. Och jag tror att våran kanske är lite i överkant dessutom. Hon har det inte lätt, och det innebär att vi inte har det lätt....iaf inte jämt =) hon är en stor tjej i ett barns kropp, och vice versa. Känner så väl igen mig i vissa av hennes drag, samtidigt som hon kan driva en till vansinne. Jag vet att hon kommer växa upp till en underbar tjej (det är hon förvisso redan nu!) och det är skönt att hon visar vilja och personlighet, vissa dagar skulle man bara kunna ta en mindre dos av det hela =D i måndags åkte bara hon och jag in till stan och gick först och köpte mjukglass och sen gick vi ner till Boulognern och klättrade och busade, lekte Puhpinnar, pratade och bara hade det supermysigt. Solen strålade från en blå himmel, och jag kände att det här behövs verkligen, oavsett hur mycket hon älskar sin lillebror och även om han inte märks så mycket när han är med så behöver hon tiden bara för sig själv och det är så lätt att vi glömmer bort det!! Nu är David bara 3 månader men det är ändå en lång tid för en tjej att ha fått stå litegrann i bakgrunden, för hur man än vrider och vänder på det så blir det så. Och inte ett enda ord har hon yttrat om det, aldrig ett gnäll om att han tar mer tid eller stjäl uppmärksamhet.

* Ni kanske tror att jag är duktig med träningen nu. Nja. Jag vill! Det är för en gångs skull inte viljan som brister! Jag har massor med energi på lager känns det som, men det finns liksom ingen tid. Jag får till promenader ett par gånger i veckan, och då går jag ganska långt, minst en timme varje gång. Men sen...jag vill ju tränaträna, alltså verkligen köra skiten ur mig, saknar karaten och saknar allt som gör ont och får en att vilja dö en smula. Men varje kväll är det något, Inge ska iväg eller jag ska iväg eller en unge är sjuk eller Emilia ska någonstans och ingenting positivt händer med min kropp. Det värsta är att jag har börjat förlika mig med att det är såhär jag ser ut nu, det är väl skönt på ett sätt men förjävligt på alla andra sätt. För ett år sen skulle jag aldrig ha accepterat att väga som jag gör nu eller att gå upp till nästa storlek i kläder. Men jag har inte gett upp! Har ju nåt att se fram emot nästa år och då jävlar ska jag se ut som att jag var 19 igen...