Slog mig lite extra häromdan hur illa man ibland kan se ut som förälder. Och nu menar jag inte utseendemässigt, jag vet att jag inte är särskilt snygg. Vi var på Sibylla och skulle käka, och apropå ingenting började Emilia vissla. Hon hann nog vissla i ungefär 5 sekunder innan jag fräste åt henne;"VAR TYST!!". Bredvid oss satt någon form av tant/kvinna/dam i obestämbar ålder och när jag tittade åt hennes håll kunde jag verkligen se i hennes blick vilken vidrig mamma jag var. "Den stackars flickan ville ju bara vissla lite." Vad tanten/kvinnan/damen antagligen inte visste var att Emilia hade visslat i stort sett oavbrutet i 9 timmar innan dess. Och när man har hört det ljudet i 9 timmar är man fruktansvärt less på det, speciellt när man har bett henne sluta kanske tio gånger redan. Så, och det här har jag tänkt på många gånger förut, döm inte griniga och skällande mammor och pappor för hårt. Och det gäller väl även kanske andra människor och situationer. Du vet ju faktiskt inte riktigt vad som har föregått det du just precis nu står och bevittnar, och jag lovar, finns det något som kan göra den lugnaste människa smått galen så är det just barn. Som Fia skulle ha sagt; "Det brann i huvet på mig."

Förutom visslandet så har jag faktiskt lärt mig en hel del 8-åriga upptäkter under sportlovet. Det far runt mycket i den skallen, och just nu är det ju (förutom döden, kärleken, dinosauriernas uppkomst och andra världsliga frågor) matlagning som står på schemat. Ingen blir väl så glad som jag när hon frågar om vi inte kan gå på en matlagningskurs tillsammans och att hon vill lära sig laga ALL den underbart goda mat som mamma kan laga! Men till saken hör ju att när hon väl står där vid spisen så luktar ju allt skit och har äcklig konsistens och för att inte tala om när maten hamnar på bordet. Ungen äter ju i stort sett bara pasta, potatis, kyckling, fisk och bea. Ja, några gurkskivor då, och så ketchup förstås. Varför kan inte barn förstå att saker är goda? Jag förstår att de inte älskar allt, det gör ingen! Men alltså....hur kan det komma sig att alla barn är programmerade att tycka om samma saker? Man vet ju liksom vad som går hem hos Emilia, och då går det hem hos i stort sett alla barn. Vad är det som gör att vi nån gång i livet bara ramlar in på en stig där "vuxenmat" blir god? Är det liksom 15-årsgräns på blomkålsgratäng? Eller 35-årsgräns på löksås? Somebody explain.

För övrigt inte så mycket nytt. Jag kämpar som en galning för att hålla huset i ej obeboeligt skick. När Inge är hemma som han är nu är det så jävla stökigt så det är inte sant. Dels så drar ju han fram lika mycket skit som en 3-åring, men framförallt räknar man väl kanske nånstans i bakskallen med att han också ska röja av åtminstone en del av det. Sanningen är dock, gott folk, att han lyfter inte ett finger här hemma. Inte ett! Och jag kanske borde bli arg och skrika lite, men jag vet inte, jag orkar inte. Hade han varit hemma längre såvisst, men nu ser jag ändå ett slut på eländet. Snart ska han börja jobba, och även om det har varit supermysigt att ha haft de här veckorna tillsammans så ska det bli lika mysigt att få tillbaka vardagen igen =D han är ju duktig på det han gör. Hade jag inte haft Inge så hade ju många saker inte fungerat, men vi kan ju också konstatera att jag hade haft ett mycket finare hem utan honom. Men faktiskt, så väljer jag Inge ändå =)

Nu ska vi krypa ner bredvid en liten, liten Man som för en halvtimme sen har kräkts ner hela sig, sin säng, mattan och halva Inge. Jag hoppas att det inte är Emilias magsjuka han har fått, och går och drar ett shotsglas med vitpeppar. So long!