Slutet eller början på något nytt?

Har landat i nya lägenheten. En lägenhet som jag älskade från första början, och fortfarande gör, men inte känner jag mig som hemma....har varit ensam nu i 3 timmar. Konstiga timmar. Har så mycket tankar och känslor, men samtidigt ligger locket på. Vet inte om jag vaknar skrattande eller gråtande imorrn!! Och vad jag ska göra just nu? Skulle helst sticka långt, långt bort, samtidigt behöver jag väl bara vara här just nu. Framförallt så jobbar jag ju imorrn, så tar jag en sista minuten till Grekland så blir jag väl inte så poppis tror jag?

Känslorna för I är jag på det klara med. De har inte förändrats så mycket de senaste tre månaderna, utan är kvar där de bröt. Han är en fantastisk människa. Har svårt att tro att man kan hitta en bättre vän eller kille om man passar ihop. Men vi två har växt åt så totalt olika håll de senaste två åren ungefär, och så helt plötsligt stod vi där. Tittade på varandra, älskar fortfarande varandra, men har inget gemensamt. Barnen såklart, men man kan inte ha barnen som gemensamt intresse, det håller inte. Det är en gåta hur man kan älska någon men hur det där speciella kan bara rinna bort mellan fingrarna på en utan att man märker vad som håller på att hända. Kanske vi har kunnat rädda oss om någon hade insett allvaret och slagit näven i bordet tidigare. Visst har vi väl haft nergångar och kämpat oss upp igen, men den sista tiden har det varit konstgjord andning. Sorgen handlar nog mest om att allt man trodde var utstakat inte längre finns där, någon har dragit undan mattan för en och tryggheten är inte längre självklar. Jag är otroligt tacksam för de år vi har haft ihop (11 stycken!) men jag kan också känna lite glädje över att vi får chansen att stå på egna ben och hitta tillbaka till dom vi var/är. Och att vi fortfarande står bredvid varann, det betyder allt för mig. Att vi är sams och överens och aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Det kommer väl bli fler långa, ledsna, glada, fundersamma, konstiga inlägg framöver. Har kommit en bra bit på väg, men nog finns det hinder och fartbulor kvar! Så ni vänner och familj därute; jag kanske beter mig konstigt (konstigare) ibland, men jag behöver er verkligen nu! Hoppas ni står ut med mig ett tag. En vacker dag kanske den gamla Anna dyker upp igen =)