Så var det då klart, och bestämt. Livet blev inte som vi hade tänkt oss. Inget blev som vi hade tänkt oss.

Som jag skrivit förr, så har jag alltid velat hålla kvar i det som var. Och jag är väl fortfarande sån, inte förändras man så mycket över en natt. Men ibland undrar jag om vi känner att vi lämnar det vi hade....ibland känns det mer som att vi börjar om på något annat, istället för att bara se det som ett avslutat kapitel. Vi kommer ju alltid vara ett vi förstås, även om det inte är på det sättet längre. Och jag trodde verkligen inte för ett par månader sen att jag kunde känna att jag hade gått igenom det så många gånger så att det faktiskt känns ok, jag har förlikat mig med det. Det är en enorm lättnad att kunna acceptera ibland, utan att behöva kämpa emot, även om det är något man i grund och botten inte vill. Att man inte kan styra över allt. Att det tillochmed är helt ok att vara bedrövligt ledsen ena dagen för att kliva upp med ett leende nästa.

Den här veckan har gått åt till att ringa runt och prata, prata, prata. Jag har verkligen försökt skriva/ringa till alla, men jag har inte hunnit, ledsen för det! Lite praktiskt har väl också blivit ordnat, och idag fick jag nycklarna och ställde in nya sängen och nya tv:n. I nya lyan. Det känns bra att vara där, det gör det. Lite som en fristad, och jag är så glad att jag hittade den. Jag var beredd att ta vad skit som helst ett tag för att bara komma undan, och jag är så glad att jag inte gjorde det. Det är så viktigt att trivas där man bor, och det vet jag ju. Ännu viktigare är det förstås att barnen trivs, och det tror jag verkligen de kommer göra. Emilia vill gärna vara där, även om hon kommer på då och då vad det egentligen innebär. Men det är en dag i taget, vad gäller allt. Jag kan omöjligt veta vad som händer om några dagar, några veckor eller ett år. Det enda jag tror är att vi kommer få en chans att bli hela igen, även om det inte blir tillsammans.

Dags att sova...blir en tuff vecka det här!! Sportlov, jobb, flytt, och en massa tankar däremellan. Det är väl bra man har mycket att göra så tankarna inte hinner ikapp en. Det gör dom väl förr eller senare ändå, men då kanske man hinner förbereda sig lite till, vad vet jag. Oavsett så är jag så glad att jag har er, familj och självvald familj, som lyssnar och undrar och frågar och hjälper. Utan er hade jag varit...inget! Snart tillbaka....


And we're young enough to say
This has gotta be the good life
This has gotta be the good life
A good, good life

When you're happy like fool
Let it take you over
When ererything is out
You gotta take it in

Something takes a part of me
Something lost and never seen
Everytime I
start to believe
Something's raped and taken from me...from me
Life's gotta always be messing with me (You wanna see the light)

Can't they chill and let me be free (So do I)
Can't I take away all this pain (You wanna see the light)
I try to every night, all in vain...in vain
Sometimes I cannot take this place
Sometimes it's my life I can't taste
Sometimes I cannot feel my face
You'll never see me fall from grace....

Oj...jag bloggar igen. Jag vet inte varför det inte fungerade förut. Men nu så.

Fuck...läste mitt sista inlägg som var i maj -11 va? Det har hänt en del sen sist. Vilket man väl får hoppas! Jag kan inte resumera det här året...eller 8-9 månaderna.

I dags dato är läget....sådär! Det har varit en tornado här de senaste tre månaderna, och jag kan inte förklara varför just här och nu, det kommer jag få skriva om efterhand. Jag är ledsen att jag har varit så fruktansvärt dålig på att höra av mig till er, nära och kära, men sån blir jag när jag inte är på topp. Jag insåg att jag inte ringt mamma och pappa mer än 2 gånger på typ en och en halv månad häromdagen, förlåt för det! Jag har stängt in mig som en mussla, det är väl så jag funkar. Men jag jobbar på skiten iaf. Det är nog ganska vanligt att folk som inte mår som dom ska stänger av istället, men det är inte meningen. Jag känner ju fortfarande samma, eller mer, men det är så mycket runtikring. Man får svårt att följa med sig själv och att ens ha tid att reflektera ibland. Jag önskar att man inte blev instängd i en bubbla, men jag vet också att jag är på väg ur den. Helt plötsligt har det också dykt upp underbara människor runtikring en, jag har underskattat er och vad ni gör för de runt er...hoppas kunna ge tillbaka något av det jag har fått den här tiden. Ni vet vilka ni är.

Oj, vilket positivt inlägg. Men jo, det är mer positivt än det låter. Livet tar vändingar ibland som man aldrig kunde förutse eller ens tänka sig. Jag har alltid varit väldigt sentimental och velat hänga kvar i det som har varit. Men jag inser nu att det är ok att släppa taget. Att blicka framåt och fortfarande minnas det som var bra. Vi kan aldrig ändra det som har varit, men vi kan lära oss och inte göra om misstagen. Vi har alla minnen av perioder i livet när allt var på topp, och man önskar ibland att man var där igen. Men hur det än är tror jag de flesta av oss inte skulle vilja resa tillbaka i tiden och vara där igen. Det är ett minne, ett fantastiskt minne, men vi kan inte leva samma andetag igen. Så att blicka framåt kommer få vara min melodi för ett tag framöver.

Jag lär väl flagga på Fejjan att bloggen är uppe igen =) jag menar...finns det inte på Fejjan har det ju inte hänt.

Provar här...det har legat lågt ett tag, beroende på att jag inte kunde publicera inlägg av någon anledning.