Vad är det för skillnad på att välja att vara glad/må bra och att förneka sina egna känslor? Jag tänker på att jag många gånger har hört att om man är deppig eller arg eller bara inte mår bra så kan man faktiskt sätta ner foten och säga åt sig själv att nu väljer jag att må bra istället! Har alltid tyckt att det låter ganska vettigt, för jag tror att det är lätt att göra sig själv illa, att man omedvetet gör så att man mår sämre än vad man egentligen "behöver". Men sen så säger ju folk att det är farligt att trycka ner känslor man har (ilska, sorg osv) för de kommer förr eller senare upp till ytan iallafall och då kanske med plusmeny och extrautrustning. Så om jag står här en dag och mår dåligt, hur fan ska jag veta vilken sida jag är på? Kan jag bara sopa in de känslorna under mattan och säga att det här lägger jag inte ner energi på, och kommer det att gå bra eller kommer jag vakna i ett svart hål om 10 år och tänka att sådär skulle jag inte ha gjort? Tror det är en väldigt fin gräns däremellan. Om man tänker att man lever en gång så är det inte så smart att slänga bort det livet på att vara bitter och arg för saker som man inte kan påverka, så tycker jag. Men nog måste det finnas en poäng i att inte trycka ner saker man känner och tycker, även om det är saker som inte gör omgivningen lycklig eller som man själv är stolt över? Hua...jag måste sluta tänka på det här en stund.

Över till något helt annat. Ikväll är det fest i stallet, ska bli himlans trevligt då jag har missat de senaste festerna av olika anledningar. Vågar dock inte vända vinflaskan alldeles uppochner eftersom det är uppstigning tidigt imorrn och färd till Långhed där vi ska hänga med en massa trevlans folk...hoppas jag kan infoga mig själv i den kategorin. Är man lite mysbakis brukar det bli väldigt trevligt =) var också meningen att vi skulle ha sex katter här i helgen, men det blev lite osäkert =) skulle vara barnvakt åt bror och Jos två kissar, och är väl lite rädd att Ubba tar sitt pick och pack och flyttar. Han hatar verkligen lillkissen över allt annat, fortfarande efter två veckor....jag hoppas det släpper snart annars vet jag inte vad vi ska göra =(

Nu ska jag återgå till min kaffe. Hoppsan hej.

Så har man överlevt ännu en vecka i denna berg- och dalbana. För ibland känns livet så...upp och ner och fram och tillbaks och ibland pirrar det av lycka och ibland vill man kräkas. Veckan som var bjöd på väldigt mycket av båda och jag känner mig lite matt.

I lördags damp det så ner en ny familjemedlem, Simba, 11 veckor gammal =) och tja, jag behöver väl överhuvudtaget inte beskriva honom eller ens antyda att han är supersöt eller galet charmig. Han är ju en kattunge FFS. Röd och vit, luden och spinner som en mindre tröska...sån är han! En sak som man dock knappast kan anklaga kattungar för är ju att vara särskilt smarta...igår kväll bestämde han sig för att bära iväg med spetsgardinen som vi har i sovrummet. Vad han inte tänkte på var att gardinen ju faktiskt satt fast någonstans, och det i kombination med mycket vassa små tänder när han hoppade över till sängen med gardinen i munnen resulterade ju i ett stycke katt som blev hängande i gardin med tänderna och inte kom loss...två gånger. Suck. Men när man är sådär gullig kommer man visst undan med allt.

Utöver det vet jag inte riktigt vad vi gjorde i veckan förutom att dagarna flög förbi! Hann med ett besök i Dalen och sprillans-huset, ett antal promenader med härligt pladder, shoppingvända i värsta värmen, många kaffekoppar, ridläger, mycket Davidmys och en hel del Emilia-tjat, en sväng på krogen och faktiskt, ja faktiskt...träningsstart =) har äntligen kommit igång med dödköttet och börjat springa, och jag tänker inte påstå att det är kul för det har jag aldrig tyckt, men det är däremot rätt skönt. Vågen står fortfarande på ungefär +5 men det ska väl ordna sig om ett tag hoppas jag! Det är 5 satans jävla förbannat envisa kilon som sitter på precis fel ställen, tänk om den goda fen kunde komma och vifta med en oxfilé och så hade alla kilon hoppat upp i rattarna istället...men det händer bara inte. Så fram tills att det händer får jag vackert snöra på mig mina trötta Ellos-dojor och ge mig ut på knöliga grusvägar. Vore fint med ett par riktiga skor så kanske knäna håller ett par år till men...den som lever får se =)

Hoppas på kanonväder några dagar till...vill inte släppa in hösten riktigt än. I veckan är min älskade bror hemma i byn och jag hoppas kunna vara där en hel del, skolstarten gör det ju bara en anings bökigt, men ska nog börja med att ta ledigt för fröken =) bara vara, äta mat, ut och gå och fiska en hel del...precis vad som behövs.

Jag vill börja med att sjunga en sång.

Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig
De är över nu, hör ett bom, bom, bom som kallar på dig
Det är över nu, men jag kommer ihåg en helt annan tid
Den är över nu, det hörs en kall, kall vind som sveper förbi
Det är över nu

Så. Ja, Inges semester är slut, och det är ungefär så det känns. Jag känner mig lite utlämnad och skräckslagen inför ett år med huvudansvar för två barn, åtminstone dagtid. Hur gör man? Kommer de att få skörbjugg? Kommer jag någonsin få en sovmorron igen? Jag vet...jag överdriver. Men ändå. I början på juli när Inge drog i flera dagar och lämnade mig med en liten bebis och storasyster så erbjöd sig precis alla att hjälpa till på olika sätt och det var visst nästan lite synd om mig...nu verkar folk förvänta sig att jag klarar av det här! Hua.

Så, helgen var fabulös! På alla sätt. Anthrax och Slayer var precis så bra som jag hade hoppats och Kapten Morgan var lika god som jag hade hoppats och sällskapet var trevligare än jag hade hoppats. Trots allt det är nog ändå minnet av vädret det som kommer hänga kvar längst, haha! Det regnade uppifrån, nerifrån, från höger, från vänster och från precis alla andra håll! Hade skinnjacka som höll det mesta borta första två timmarna men sen blev det plastpåse på men alltså det spelade ingen roll...det kröp liksom in ändå. Men hursomhelst, kul hade jag! Och mersmak fick jag, så jag hoppas verkligen att jag kan hänga med på Sweden Rock nästa år =) iallafall så vaknade jag med huvudvärk i lördags morse och ont i halsen, men ett par Alvedon senare tänkte jag inte mer på det...lersimningen gjorde dock inte saken bättre så jag åkte hem tidigt igår, var hemma strax efter 11, och sen dess har jag legat som ett lik med 39 graders feber, tajming nu när Inge inte är hemma...tur man har hyfsat snälla barn! Idag har Nasse varit på dagridläger i Mårtsbo och hon är jättenöjd så kanske, kanske mamma äntligen har lurat in henne på hästbanan =D tjejen där har bara ponnyer, varav en minishettis som är trettio år! Ojojoj...liten och gråhårig och så söt så hjärtat smälter. Han hade gått att rida och köra fram till förra sommaren men nu hade väl kroppen börjat sagt sitt trots att han fortfarande var pigg...lille vännen.

Nu ska jag bota halsontet med en köttig glass och soffliggning. Det jag gör bäst! Herrå!

Livin and lovin

Jag är så lycklig. Ibland blir jag det, bara sådär ändå. Det är fint.

Ikväll har jag tänt ljus i hela vardagsrummet. Glömde visst bort att solen stekte utanför och att det var 24 grader i skuggan, och helt plötsligt blev det en regnig novemberkväll här med filtar i soffan och det var jätteskönt =) varma mackor i ugnen, lite La Garonne, barnledigt och sen...ja. Äsch, det tänker jag inte skriva om här!

Var hos min allra bästa kille Ville idag och red för första gången på över 4 månader, tillsammans med mycket trevligt sällskap, och jag fattade inte förrän jag satt på hästryggen hur mycket jag hade saknat honom! Med bromsbitna lår och tjärlukt i händerna inser jag nu att ett liv utan hästar inte är ett fullvärdigt liv. Det ska vara i lagom dos och ingen har det väl bättre än jag som liksom bara glider på räkmacka med världens bästa nordis.

Känns som jag bara hann landa hemma så åker jag vidare mot Stockholm och Sonisphere imorrn, ska bli fett med kul =) är lite orolig för kondisen bara, kör vi igång 12 redan så är jag färdig vid 8 om jag känner mig själv rätt, men allt därefter är ett plus! Jag återkommer om huruvida det gick bra eller inte. Nu är det bara att bli näck igen och antasta killen i soffan.... =P