Blir lite mer flitigt i bloggen nu...men det är så himla skönt att skriva här, jag vet inte varför? Ni är några stycken som läser, det vet jag, och det känns bra! MEn även om inte en själ skulle läsa så skulle det nog ändå vara skönt att sitta här och plita. Det jag skrev igår gjorde faktiskt hjärtat bra mycket lättare, åtminstone för en stund. Konstigt det där!

Även om jag mådde piss igårkväll och hela natten så kändes det rätt ok imorse. Emilia var, om än långt ifrån sitt vanliga jag, hyfsat nöjd med tillvaron. Vi ringde Emma och Hanna och dom följde med oss till Fjärran där vi stannade till stängning. Det gick bra! E var lite tjurig i överkant ett tag, men det kan jag ta, det var hon förut också. Svartsjuketendenser har vi ju sett förr vilket väl kommer när man har varit van att vara nummer 1 jämt. Det är dock svårare att hantera nu eftersom man inte vet vart det tar vägen, men det har gått bra idag, peppar, peppar. Det är ju omöjligt att säga om medicinen gör sitt till också...jättesvårt! Jag vill inte fråga henne heller om hon känner någon skillnad själv, det är för invecklat för henne och jag vill inte att hon börjar fundera över det heller, hon som är så rädd för allting redan. Det är bättre att hon bara ska ta den, punkt. Nu ser jag bara fram emot morrondagen och mötet hos Carola...hur man nu kan se fram emot ett psykologbesök som kommer bli jättejobbigt. Men det kan omöjligt kännas sämre när vi går därifrån!! Dessutom kanske jag och Inge kan få någon timme att prata efteråt också, vilket väl blir första gången sedan flytten. Emilia är ju som en hök på oss, vi får inte vara ifred en sekund. Har massor av frågor att ställa imorron, om allt och inget. Men...hursom känns det lite lättare idag igen. Jag vet att det blir bättre när det har gått "bra" någon dag, bara det att varje gång det blir ett bakslag så blir det svårare att ta sig upp igen. Den här gången var det otroligt svårt, men nu står jag upp igen och kan ana en ljusglimt vid horisonten. Nästa gång, ja vem vet...det får framtiden utvisa. Vill bara passa på att säga ett jättetack till alla er som visar att ni bryr er på olika sätt...! Det betyder verkligen ALLT!! Ett sms kan göra skillnaden på nattsvart eller ljusgrått en sån här dag. Jag vet att alla har mycket med sitt, men ändå erbjuder ni er hjälp dygnet runt och det är jag otroligt tacksam för. Enda anledningen till att vi inte tar emot hjälpen är att Emilia inte klarar att vara borta just nu, även om jag önskar att hon kunde det, både för sin egen och våran skull. Och David vill jag inte lämna bort, det skär i hjärtat hela tiden för jag känner att jag missar så mycket med honom. Men tack alla....och det kommer en dag när vi kan ta emot hjälp också, det tvivlar jag inte på!

Så, nåt kul kan jag väl skriva om också! David, som aldrig pratar alls, sa ifrån idag =D han säger ju i stort sett bara mamma och pappa, vilket man börjar bli lite fundersam över när barn som är bra mycket yngre pratar MYCKET mer än honom. MEn idag visade han att han kan. Emilia skulle ta av honom telefonen när han bestämt höjde handen och sa; "NEJ! Hande håne!" Annars är det bara gnäll eller tjut, och det lät så himla kul när han sa det så himla tydligt och bestämt, och dessutom med handen framför sig i ett tydligt stopptecken =) det var tydligt att han sa "jag har den". Dessutom har han sagt macka i veckan och så "maj" (min, mig), så jag hoppas att det kanske kommer igång nu. Nog för att han visar rätt bra vad han vill men det underlättar ju mycket om det kan komma lite mer ord =) lilltuffeln!

Nej, nu ska jag sova efter en vecka som varit som ett år. Är så slut i kroppen så jag kan inte förklara, hoppas hinna träna ordentligt i veckan också. Ha en fin kväll därute!

Jag önskar så otroligt mycket att vi kunde vara en "normal" familj med "normala" problem (om än halv). Jag önskar så mycket att mitt stora bekymmer nu var alla vab-dagar jag tagit ut, hur jag ska hinna skjutsa till träningen i veckan, hur jag ska kunna hitta en uppsättning fotbollskläder till hyfsat pris, vad jag ska laga för mat....men istället är det totalt och fullkomligt kaos. Efter en separation som inte har varit lätt, efter en hel massa jävla saker så kan jag helt ärligt säga att jag ALDRIG någonsin har mått så otroligt dåligt som jag gör just nu.

Gårdagen slutade på psykakuten, lika mycket för min del som för E:s. Efter en totalvidrig fredag klappade jag ihop totalt, och sen dess har allting hängt på en tunn, tunn tråd som brister närsomhelst. Jag fixar inte ett till av Emilias psykbryt, det är något jag kan intyga. Frågan är bara vad som händer nästa gång det blir? Jag kan inte kliva iväg härifrån, det känns som någon håller stryptag på mig dygnet runt. Jag är livrädd för morrondagen och det enda jag önskar är att försvinna härifrån, jag orkar inte....jag orkar inte. Men jag måste.

Vi fick väl halvt om halvt hjälp igår. Emilia (och jag) fick medicin mot ångest, och bara det känns väl sådär. För ett halvår sen trodde jag aldrig jag skulle stoppa i en tioåring psykofarmaka, men tydligen så gör jag det nu. Samtidigt skriker vi efter hjälp och jag tar emot allt jag kan få. Alla vi har pratat med säger att det är en kris, att det kommer bli bra, det är ingenting som kommer hålla i sig. Och jag måste tro dom, det måste jag ju, även om det känns helt overkligt just nu att vi skulle må bra en vacker dag och livet skulle fungera så som det gjorde förut. Idag har hjärtat rusat oavbrutet och stressnivån är på 150 %. Jag vet aldrig när nästa omgång kommer. Det kanske är lugnt några dagar (lurade ju oss själva i veckan att det faktiskt hade blivit bättre!) men snart är vi ju där igen. Och även om nästa bryt inträffar när hon är hos Inge så kommer det inte bli ett dugg mindre jobbigt för mig. JA, jag vet, nu är det jag, jag, jag men jag kan bara referera till hur det känns i mig just nu. Vad som händer i Emilias huvud är för mig ett totalt mysterium. Hon är till och från "snäll" i överkant, och lugn. Men hon släpper inte fönsterrutan för många sekundrar. Och varje gång hon tittar ut så känns det som blodet rusar, jag mår illa, jag skakar och vill helst bara lägga mig ner och dö. För jag vet att varje gång är en gång när nästa bryt kan påbörjas....jag känner en överväldigande sorg över David, över varje tappad sekund med honom som läggs på onödig oro, ångest och skräck inför vad som kommer hända om en minut, en timme, ett dygn. Om någon bara kunde hjälpa oss, om någon kunde fixa allt. Det är det enda jag önskar mig just nu, det är det enda som kan få mig att börja leva igen.

På måndag ska jag och Inge själva träffa psykologen på Barnhälsan, och jag tänker inte linda in ett enda ord, nu tänker jag säga precis hur det känns. Jag tänker berätta allt om all ilska, besvikelse, all sorg och alla drömmar som gått i kras. Om en vardag som inte fungerar det minsta. Att jag kanske står upp och ler idag men imorron är jag död inombords. Allt ska ut tamigfan! Jag vill inte vara såhär, det är inte jag alls. Det var meningen att livet skulle börja om, annorlunda men till det bättre. Det var inte meningen att det här skulle vara början på slutet...jag återkommer. Ha en underbar kväll därute.

Jag har väl aldrig bett till Gud, eller någon annan heller för den delen. Men ikväll är jag beredd att göra ett försök.

Det känns lite som att vara besatt. Eller fel ordval, men som att något riktigt ont har bitit sig fast och gör allt för att långsamt knäcka och ha sönder allt runtikring. Även om jag fortfarande är helt ok (eller vad man ska kalla det) och även om jag inser att betydligt värre saker faktiskt fortfarande kan inträffa så börjar man ju verkligen undra. Egentligen borde jag väl vänta mig att vakna imorron till en värld där alla är döda, eller något sånt. För ibland känns det lite som att det bara är det som är kvar. Jag kan tänka att vadfan hade man för problem förut, för bara ett halvår sen? Men så kan man ju inte tänka, det vet jag, när man är mitt i något så är det väldigt svårt att se klart och att dessutom kunna ställa det i relativitet till någon annan period i livet. Men jag kan nästan skraa¨tta när jag tänker på att vi sa för bara några veckor sen att "nu, nu är vi verkligen på botten, härifrån kan det bara bli bättre"...HA!!!!!! Där fick vi! Det börjar till och med bli komiskt med allt satans jävla skit som händer. Och ja, jag vet hur det låter, men det enda jag väntar på nu är ett telefonsamtal från polisen, att någon jag känner har dött i en bilolycka/drunknat/kraschat med ett plan, att någon har fått obotlig cancer eller att jag blir arbetslös. Det som har hänt senaste månaderna är väl vad som händer en "normal" familj/person på en 10-årsperiod. Men nu. Nu lägger jag inte mer energi på det för ikväll.

Nils kom ju hem idag. Jag kan inte beskriva hur ont i hjärtat det gjorde när han klev in genom dörren. Någonstans hade man väl börjat sagt hejdå till honom och tänkt att han kanske inte skulle komma hem. Men jag har nog aldrig trott att han hade dött eller varit med om något, jag var rätt övertygad om att han bara hade knallat iväg, kanske för gott. Men när han fullkomligt ramlade in över mina fötter medans han gick på sina egna bakhasor eftersom båda benen var av, då brast det. Han var (är) så mager och tufsig och han slängde sig över matskålen och åt och åt och spann medans jag smekte honom över en helt sanslöst knotig rygg. Benpiporna stack ut genom ena bakbenet, har aldrig sett något värre....nu ligger han och sover hos Pia och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att hon gör allt för att rödda honom. Det finns ingen rättvisa i världen om han har kämpat i 24 dagar och sedan snubblar på målsnöret. Det måste finnas en mening med att han kom tillbaka till oss!

Nu fick jag mess av Inge. David är magsjuk. Ja, jag säger bara det. Ja.

Herregud.

Så vill jag sammanfatta de senaste dagarna. Vi har varit i helvetet och vänt med Emilia.Trodde inte jag skulle leva idag faktiskt! Men det gör jag, ordentligt. Jag varken kan eller orkar skriva och berätta allt här. Efter två dygn av total panik ringde jag 112 i torsdags, då orkade vi inte längre. Efter ett akutbesök på BUP senare samma dag har världen av någon anledning hamnat på rätt köl igen, kan inte säga hur eller varför? Fredagen var riktigt tuff också, men den var ändå ett steg i rätt riktning. Gårdagen var en aning lättare, och trots att idag varit långt ifrån hur en "normal" dag hade sett ut så är det ändå tusenfalt bättre än vad det var tidigare i veckan. Hon har själv valt att trotsa sina monster och hon gör saker trots att hon är rädd och orolig, för hon vet att hon mår bättre efteråt, och det är ett enormt framsteg. Jag är så stolt över min lilla stora tjej som har visat mer mod de här dagarna än någon någonsin gjort! Nu kämpar vi med lämningar och hej då framförallt. Tidigare var det ju skräck som inte gick att beskriva. Nu är hon ledsen när vi ska skiljas åt, men hon fixar det. Och rädslorna, samma sak där; hon fixar det. Det kommer och går förstås och det är inte lätt. Jag hoppas bara att det lättar för varje dag, framförallt för hennes skull men även lite för våran för det här har slitit mer på oss än vad hela separationen har gjort. Jag trodde inte att man kunde bli så totalt uttömd på ork och livslust som jag var i fredags, det var som att någon tappat ur hela min själ på något vis...men det känns helt klart bättre nu. En dag i taget!!

För att återgå till vardagen så har jag jobbat. Så. Och jobbar massor hela kommande veckan, men ska iaf hinna med ett Hedesundabesök på lördag mellan skiften när Micke och Jo kommer upp. Sen är det fullt veckan som kommer också, men som iaf avslutas med parrty i Stockholm och Takidakonsert =) ska bli vansinnigt skönt att komma iväg en sväng. Och kul! Har inte träffat Micke på över 3 månader nu, Johanna 5! Katastrof! Har inte tränat eller varit till Ville på evigheter...ibland skulle jag vilja ha 48 timmar per dygn, tycker man skulle få mer dödtid när man är själv varannan vecka, men det är precis tvärtom ju. Är ju fan aldrig hemma, men vart jag är, det vet jag inte?? Ja, skit samma. Jag vet exakt vad jag ska göra de kommande 8 timmarna och 9 minutrarna. S O V A. Natt!!