Blir lite mer flitigt i bloggen nu...men det är så himla skönt att skriva här, jag vet inte varför? Ni är några stycken som läser, det vet jag, och det känns bra! MEn även om inte en själ skulle läsa så skulle det nog ändå vara skönt att sitta här och plita. Det jag skrev igår gjorde faktiskt hjärtat bra mycket lättare, åtminstone för en stund. Konstigt det där!

Även om jag mådde piss igårkväll och hela natten så kändes det rätt ok imorse. Emilia var, om än långt ifrån sitt vanliga jag, hyfsat nöjd med tillvaron. Vi ringde Emma och Hanna och dom följde med oss till Fjärran där vi stannade till stängning. Det gick bra! E var lite tjurig i överkant ett tag, men det kan jag ta, det var hon förut också. Svartsjuketendenser har vi ju sett förr vilket väl kommer när man har varit van att vara nummer 1 jämt. Det är dock svårare att hantera nu eftersom man inte vet vart det tar vägen, men det har gått bra idag, peppar, peppar. Det är ju omöjligt att säga om medicinen gör sitt till också...jättesvårt! Jag vill inte fråga henne heller om hon känner någon skillnad själv, det är för invecklat för henne och jag vill inte att hon börjar fundera över det heller, hon som är så rädd för allting redan. Det är bättre att hon bara ska ta den, punkt. Nu ser jag bara fram emot morrondagen och mötet hos Carola...hur man nu kan se fram emot ett psykologbesök som kommer bli jättejobbigt. Men det kan omöjligt kännas sämre när vi går därifrån!! Dessutom kanske jag och Inge kan få någon timme att prata efteråt också, vilket väl blir första gången sedan flytten. Emilia är ju som en hök på oss, vi får inte vara ifred en sekund. Har massor av frågor att ställa imorron, om allt och inget. Men...hursom känns det lite lättare idag igen. Jag vet att det blir bättre när det har gått "bra" någon dag, bara det att varje gång det blir ett bakslag så blir det svårare att ta sig upp igen. Den här gången var det otroligt svårt, men nu står jag upp igen och kan ana en ljusglimt vid horisonten. Nästa gång, ja vem vet...det får framtiden utvisa. Vill bara passa på att säga ett jättetack till alla er som visar att ni bryr er på olika sätt...! Det betyder verkligen ALLT!! Ett sms kan göra skillnaden på nattsvart eller ljusgrått en sån här dag. Jag vet att alla har mycket med sitt, men ändå erbjuder ni er hjälp dygnet runt och det är jag otroligt tacksam för. Enda anledningen till att vi inte tar emot hjälpen är att Emilia inte klarar att vara borta just nu, även om jag önskar att hon kunde det, både för sin egen och våran skull. Och David vill jag inte lämna bort, det skär i hjärtat hela tiden för jag känner att jag missar så mycket med honom. Men tack alla....och det kommer en dag när vi kan ta emot hjälp också, det tvivlar jag inte på!

Så, nåt kul kan jag väl skriva om också! David, som aldrig pratar alls, sa ifrån idag =D han säger ju i stort sett bara mamma och pappa, vilket man börjar bli lite fundersam över när barn som är bra mycket yngre pratar MYCKET mer än honom. MEn idag visade han att han kan. Emilia skulle ta av honom telefonen när han bestämt höjde handen och sa; "NEJ! Hande håne!" Annars är det bara gnäll eller tjut, och det lät så himla kul när han sa det så himla tydligt och bestämt, och dessutom med handen framför sig i ett tydligt stopptecken =) det var tydligt att han sa "jag har den". Dessutom har han sagt macka i veckan och så "maj" (min, mig), så jag hoppas att det kanske kommer igång nu. Nog för att han visar rätt bra vad han vill men det underlättar ju mycket om det kan komma lite mer ord =) lilltuffeln!

Nej, nu ska jag sova efter en vecka som varit som ett år. Är så slut i kroppen så jag kan inte förklara, hoppas hinna träna ordentligt i veckan också. Ha en fin kväll därute!

En till helg har sprungit bort! Lördagen gick lite väl fort, när jag väl var hemma barnlös efter lunchande, handlande och tårtavlämnande på em var jag bara tvungen att lägga ikull mig en timme och jag kan säga att när jag vaknade igen vid halv 5 så hade jag inte en aning om var jag var eller vad klockan kunde tänkas vara...och då var det bara upp å hoppa och svida om till fest, jättelätt! Tog väl en halvtimme å ta sig in i duschen bara...men kvällen blev bra ändå! =) men det är inte hälsosamt att bara dricka drinkar, det kan vi komma överens om nu och här. Visst får man huvudvärk av vin, men jag var fasiken bejkis lååångt in på söndagen. Och då drack jag bara vatten sista timmen på krogen! Vuxenpoäng.

Idag har jag sovit ikapp några dagar igen...klev upp för en timme sen. Nu är det bara lite tvätt och allmänt segande innan jobb i em. Vad jag hellre skulle jobba dagtid just nu, suck....ibland är det jätteskönt med eftermiddag, man hinner sova ut, och ja....det var väl det. Man får iofs lite gjort på dagen! Men man kan ju inte umgås eller göra något! Allt händer ju på kvällen när andra har slutat jobbet. Och de barnlediga veckorna vill man ju utnyttja tiden så gott det bara går känns det som, man blir ju såklart mycket mera låst med David. Idag är återigen en tung dag med massor av tankar och funderingar. Det har gått 4 veckor nu tror jag? Eller i helgen blir det...det känns som mycket längre tid. Det känns som tre månader kanske, när jag bodde i huset känns väldigt avlägset. Och det skrämmer mig verkligen att såpass kort tid kan kännas så fruktansvärt lång och något som ändå var verklighet alldeles nyss känns som en helt annan tid. Det är konstigt, sorgligt och ger en klump i magen. Samtidigt som jag är övertygad att vi gjorde rätt. Men många gånger mår jag så illa att jag nästan vill kräkas för att det känns som mitt "fel" alltihopa eftersom det var jag som flyttade. När jag väl tänker efter så känns det ju ändå som det var Inge som drev på, jag var ju helt knäckt och kunde varken tänka eller än mindre ta ett beslut. Men helt plötsligt ställde jag väl mig upp antar jag och gjorde det...och det känns som sagt som rätt steg. Men det är mycket som far omkring och gnager på insidan, även om jag kanske är glad utåt. Jag ÄR glad, oftast, men självklart läker inte såna här sår på några veckor. Kanske aldrig, vad vet jag. Lyssnar på Somebody that I used to know och det är ju mardrömmen. Att han blir den, någon jag kände en gång. Att vi ska acceptera varandra men inte mer. Ibland får man helt enkelt skjuta tankarna åt sidan, för kroppen och hjärnan klarar inte för mycket. Magen är helt paj och har varit sen jag flyttade, jag tappade ju mycket i vikt under de här månaderna och när jag vägde mig sist hade jag tappat nästan 2 kg till. Det är 9 kg på 4 månader. Men jag kommer inte dö av det, det är jag övertygad om! Önskar bara mn kunde komma i jämvikt med sig själv igen, det tär på en att ha den här ständig oron i kroppen.

Och apropå den, Emilia är väl lika illa som förra veckan innan vi var hos BFH. Det gick jättebra här fram till lördag morron. Då drog hon igång sig själv igen, men eftersom hon hade en kompis här så höll hon sig ändå skapligt lugn. Men när jag skulle lämna över till Inge var det katastrof igen och det går bara inte att bryta beteendet. Hon blir så orolig och ledsen så hon bara sluter till och det går inte att komma in. Vi måste stå ut två dagar till för vi ska dit på onsdag igen. Hon lugnar antagligen ner sig igen och sen när vi byter på måndag så kör hon igång igen. Imorse hade hon bytt från blåsten till ren och skär separationsångest när hon skulle till skolan. Man vill bara finnas där men samtidigt måste hon ju stå på egna ben, inget blir bättre av att hon är hemma! I skolan måste hon koncentera sig på annat och då går det ju bra, åtminstone en stund. Nog hade vi väl förstått att det skulle bli jobbigt för henne, men att det skulle komma hit trodde nog ingen. Och jag behöver väl knappast säga vad det får en själv att känna, vad har jag gjort och hur kan jag göra illa mitt eget barn på det här sättet? Det är ett moment 22 utan dess like.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och läsa senaste Cosmo och gräva i godisskålen från i fredags... ha det gött därute!

Slutet eller början på något nytt?

Har landat i nya lägenheten. En lägenhet som jag älskade från första början, och fortfarande gör, men inte känner jag mig som hemma....har varit ensam nu i 3 timmar. Konstiga timmar. Har så mycket tankar och känslor, men samtidigt ligger locket på. Vet inte om jag vaknar skrattande eller gråtande imorrn!! Och vad jag ska göra just nu? Skulle helst sticka långt, långt bort, samtidigt behöver jag väl bara vara här just nu. Framförallt så jobbar jag ju imorrn, så tar jag en sista minuten till Grekland så blir jag väl inte så poppis tror jag?

Känslorna för I är jag på det klara med. De har inte förändrats så mycket de senaste tre månaderna, utan är kvar där de bröt. Han är en fantastisk människa. Har svårt att tro att man kan hitta en bättre vän eller kille om man passar ihop. Men vi två har växt åt så totalt olika håll de senaste två åren ungefär, och så helt plötsligt stod vi där. Tittade på varandra, älskar fortfarande varandra, men har inget gemensamt. Barnen såklart, men man kan inte ha barnen som gemensamt intresse, det håller inte. Det är en gåta hur man kan älska någon men hur det där speciella kan bara rinna bort mellan fingrarna på en utan att man märker vad som håller på att hända. Kanske vi har kunnat rädda oss om någon hade insett allvaret och slagit näven i bordet tidigare. Visst har vi väl haft nergångar och kämpat oss upp igen, men den sista tiden har det varit konstgjord andning. Sorgen handlar nog mest om att allt man trodde var utstakat inte längre finns där, någon har dragit undan mattan för en och tryggheten är inte längre självklar. Jag är otroligt tacksam för de år vi har haft ihop (11 stycken!) men jag kan också känna lite glädje över att vi får chansen att stå på egna ben och hitta tillbaka till dom vi var/är. Och att vi fortfarande står bredvid varann, det betyder allt för mig. Att vi är sams och överens och aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Det kommer väl bli fler långa, ledsna, glada, fundersamma, konstiga inlägg framöver. Har kommit en bra bit på väg, men nog finns det hinder och fartbulor kvar! Så ni vänner och familj därute; jag kanske beter mig konstigt (konstigare) ibland, men jag behöver er verkligen nu! Hoppas ni står ut med mig ett tag. En vacker dag kanske den gamla Anna dyker upp igen =)

Så var det då klart, och bestämt. Livet blev inte som vi hade tänkt oss. Inget blev som vi hade tänkt oss.

Som jag skrivit förr, så har jag alltid velat hålla kvar i det som var. Och jag är väl fortfarande sån, inte förändras man så mycket över en natt. Men ibland undrar jag om vi känner att vi lämnar det vi hade....ibland känns det mer som att vi börjar om på något annat, istället för att bara se det som ett avslutat kapitel. Vi kommer ju alltid vara ett vi förstås, även om det inte är på det sättet längre. Och jag trodde verkligen inte för ett par månader sen att jag kunde känna att jag hade gått igenom det så många gånger så att det faktiskt känns ok, jag har förlikat mig med det. Det är en enorm lättnad att kunna acceptera ibland, utan att behöva kämpa emot, även om det är något man i grund och botten inte vill. Att man inte kan styra över allt. Att det tillochmed är helt ok att vara bedrövligt ledsen ena dagen för att kliva upp med ett leende nästa.

Den här veckan har gått åt till att ringa runt och prata, prata, prata. Jag har verkligen försökt skriva/ringa till alla, men jag har inte hunnit, ledsen för det! Lite praktiskt har väl också blivit ordnat, och idag fick jag nycklarna och ställde in nya sängen och nya tv:n. I nya lyan. Det känns bra att vara där, det gör det. Lite som en fristad, och jag är så glad att jag hittade den. Jag var beredd att ta vad skit som helst ett tag för att bara komma undan, och jag är så glad att jag inte gjorde det. Det är så viktigt att trivas där man bor, och det vet jag ju. Ännu viktigare är det förstås att barnen trivs, och det tror jag verkligen de kommer göra. Emilia vill gärna vara där, även om hon kommer på då och då vad det egentligen innebär. Men det är en dag i taget, vad gäller allt. Jag kan omöjligt veta vad som händer om några dagar, några veckor eller ett år. Det enda jag tror är att vi kommer få en chans att bli hela igen, även om det inte blir tillsammans.

Dags att sova...blir en tuff vecka det här!! Sportlov, jobb, flytt, och en massa tankar däremellan. Det är väl bra man har mycket att göra så tankarna inte hinner ikapp en. Det gör dom väl förr eller senare ändå, men då kanske man hinner förbereda sig lite till, vad vet jag. Oavsett så är jag så glad att jag har er, familj och självvald familj, som lyssnar och undrar och frågar och hjälper. Utan er hade jag varit...inget! Snart tillbaka....


And we're young enough to say
This has gotta be the good life
This has gotta be the good life
A good, good life

When you're happy like fool
Let it take you over
When ererything is out
You gotta take it in

Oj...jag bloggar igen. Jag vet inte varför det inte fungerade förut. Men nu så.

Fuck...läste mitt sista inlägg som var i maj -11 va? Det har hänt en del sen sist. Vilket man väl får hoppas! Jag kan inte resumera det här året...eller 8-9 månaderna.

I dags dato är läget....sådär! Det har varit en tornado här de senaste tre månaderna, och jag kan inte förklara varför just här och nu, det kommer jag få skriva om efterhand. Jag är ledsen att jag har varit så fruktansvärt dålig på att höra av mig till er, nära och kära, men sån blir jag när jag inte är på topp. Jag insåg att jag inte ringt mamma och pappa mer än 2 gånger på typ en och en halv månad häromdagen, förlåt för det! Jag har stängt in mig som en mussla, det är väl så jag funkar. Men jag jobbar på skiten iaf. Det är nog ganska vanligt att folk som inte mår som dom ska stänger av istället, men det är inte meningen. Jag känner ju fortfarande samma, eller mer, men det är så mycket runtikring. Man får svårt att följa med sig själv och att ens ha tid att reflektera ibland. Jag önskar att man inte blev instängd i en bubbla, men jag vet också att jag är på väg ur den. Helt plötsligt har det också dykt upp underbara människor runtikring en, jag har underskattat er och vad ni gör för de runt er...hoppas kunna ge tillbaka något av det jag har fått den här tiden. Ni vet vilka ni är.

Oj, vilket positivt inlägg. Men jo, det är mer positivt än det låter. Livet tar vändingar ibland som man aldrig kunde förutse eller ens tänka sig. Jag har alltid varit väldigt sentimental och velat hänga kvar i det som har varit. Men jag inser nu att det är ok att släppa taget. Att blicka framåt och fortfarande minnas det som var bra. Vi kan aldrig ändra det som har varit, men vi kan lära oss och inte göra om misstagen. Vi har alla minnen av perioder i livet när allt var på topp, och man önskar ibland att man var där igen. Men hur det än är tror jag de flesta av oss inte skulle vilja resa tillbaka i tiden och vara där igen. Det är ett minne, ett fantastiskt minne, men vi kan inte leva samma andetag igen. Så att blicka framåt kommer få vara min melodi för ett tag framöver.

Jag lär väl flagga på Fejjan att bloggen är uppe igen =) jag menar...finns det inte på Fejjan har det ju inte hänt.

Slog mig lite extra häromdan hur illa man ibland kan se ut som förälder. Och nu menar jag inte utseendemässigt, jag vet att jag inte är särskilt snygg. Vi var på Sibylla och skulle käka, och apropå ingenting började Emilia vissla. Hon hann nog vissla i ungefär 5 sekunder innan jag fräste åt henne;"VAR TYST!!". Bredvid oss satt någon form av tant/kvinna/dam i obestämbar ålder och när jag tittade åt hennes håll kunde jag verkligen se i hennes blick vilken vidrig mamma jag var. "Den stackars flickan ville ju bara vissla lite." Vad tanten/kvinnan/damen antagligen inte visste var att Emilia hade visslat i stort sett oavbrutet i 9 timmar innan dess. Och när man har hört det ljudet i 9 timmar är man fruktansvärt less på det, speciellt när man har bett henne sluta kanske tio gånger redan. Så, och det här har jag tänkt på många gånger förut, döm inte griniga och skällande mammor och pappor för hårt. Och det gäller väl även kanske andra människor och situationer. Du vet ju faktiskt inte riktigt vad som har föregått det du just precis nu står och bevittnar, och jag lovar, finns det något som kan göra den lugnaste människa smått galen så är det just barn. Som Fia skulle ha sagt; "Det brann i huvet på mig."

Förutom visslandet så har jag faktiskt lärt mig en hel del 8-åriga upptäkter under sportlovet. Det far runt mycket i den skallen, och just nu är det ju (förutom döden, kärleken, dinosauriernas uppkomst och andra världsliga frågor) matlagning som står på schemat. Ingen blir väl så glad som jag när hon frågar om vi inte kan gå på en matlagningskurs tillsammans och att hon vill lära sig laga ALL den underbart goda mat som mamma kan laga! Men till saken hör ju att när hon väl står där vid spisen så luktar ju allt skit och har äcklig konsistens och för att inte tala om när maten hamnar på bordet. Ungen äter ju i stort sett bara pasta, potatis, kyckling, fisk och bea. Ja, några gurkskivor då, och så ketchup förstås. Varför kan inte barn förstå att saker är goda? Jag förstår att de inte älskar allt, det gör ingen! Men alltså....hur kan det komma sig att alla barn är programmerade att tycka om samma saker? Man vet ju liksom vad som går hem hos Emilia, och då går det hem hos i stort sett alla barn. Vad är det som gör att vi nån gång i livet bara ramlar in på en stig där "vuxenmat" blir god? Är det liksom 15-årsgräns på blomkålsgratäng? Eller 35-årsgräns på löksås? Somebody explain.

För övrigt inte så mycket nytt. Jag kämpar som en galning för att hålla huset i ej obeboeligt skick. När Inge är hemma som han är nu är det så jävla stökigt så det är inte sant. Dels så drar ju han fram lika mycket skit som en 3-åring, men framförallt räknar man väl kanske nånstans i bakskallen med att han också ska röja av åtminstone en del av det. Sanningen är dock, gott folk, att han lyfter inte ett finger här hemma. Inte ett! Och jag kanske borde bli arg och skrika lite, men jag vet inte, jag orkar inte. Hade han varit hemma längre såvisst, men nu ser jag ändå ett slut på eländet. Snart ska han börja jobba, och även om det har varit supermysigt att ha haft de här veckorna tillsammans så ska det bli lika mysigt att få tillbaka vardagen igen =D han är ju duktig på det han gör. Hade jag inte haft Inge så hade ju många saker inte fungerat, men vi kan ju också konstatera att jag hade haft ett mycket finare hem utan honom. Men faktiskt, så väljer jag Inge ändå =)

Nu ska vi krypa ner bredvid en liten, liten Man som för en halvtimme sen har kräkts ner hela sig, sin säng, mattan och halva Inge. Jag hoppas att det inte är Emilias magsjuka han har fått, och går och drar ett shotsglas med vitpeppar. So long!

Just nu...är det lite jobbigt att vara morsa. Är evigt tacksam för mina friska och underbara ungar såklart...och faktiskt så har ju Emilia varit underbar på senaste, hon som ändå har varit lite problematisk till och från. Men David som nu har varit sjuk till och från väldigt länge tycker jag har senaste veckan haft det tufft och i slutändan blir det tufft för alla! En envis förkylning som har satt sig på luftrören som han nu får medicin för, blandat med slemhosta och feber som kommer och går har gjort honom gnällig och skrikig och oss ganska sömnlösa. Inge är ju hemma sjukskriven och tur är väl det så vi iallafall kan gå lite i skift för jag vet inte hur jag skulle fixa dagarna just nu. Måste få sova nångång under dagen, och dessutom blir man ju lappsjuk när man sitter hemma själv...nu kan vi ju iaf tjata lite på varann =) i skrivande stund har David varit vaken i typ 2 timmar och har gnällt i stort sett ihållande sen han vaknade, och så är det mest hela tiden. Han äter inte, det enda som duger är välling, och han vill varken stå, sitta eller ligga, inga leksaker är roliga och när han får medicin blir han jätteledsen. Tycker så synd om honom, men man försöker ju så gott man kan att bära och trösta...hoppas våran glada lilla kille kommer tillbaka snart.

Förövrigt inte särskilt mycket nytt. Festen blev ju framflyttad eftersom de flesta inte kunde (jobba?? va? =) ), så kör i april nån gång istället. Synd men wtf...kanske lille Fisen kan haka på tillåmed då =) börjar få ågren redan inför hösten. Tiden fram till nu har gått så fruktansvärt fort, har inte ens hängt med på att det är sportlov nästa vecka. Så det kommer bara damma till så är det påsklov, och då är det i stort sett vår, och är väl försommaren här så kommer det ju bara säga brakskit så är sommaren över och hösten här. Och med det inskolning för Lilleman och dags att börja jobba igen och vänta på pension =D och det känns lite sorgligt på något vis, man fattar ju inte vilket privilegium det är förrän man är i det och sen vips så är det över liksom. Doh. Och man kommer faktiskt aldrig ha en sån här sammanhängande ledighet igen förrän pensionen, om man inte får för sig å vinna på Triss då. Fast å andra sidan är väl inte ledighet det man eftersträvar resten av livet heller, jag tycker ju om att jobba konstig som jag är, grejen är väl att ha ett jobb som man längtar till så fritid och jobb känns equal så att säga. Och jag trivs på mitt jobb nu, det gör jag verkligen, men det är klart...nåt nytt får det ju bli nångång. Men vad?

Har tankat lite energi nu med en dusch, en hårdmacka med makrill och en stor balja te. Så nu är det dags att krypa till kojan och nästa fajt med David. Han sover sött nu (haft en paus i skriften) men om den här natten blir densamma som de förra så borde han vakna om cirka 1-2 timmar och gasta en stund. Skönt att veta....så hörni. Sov gott, för det ska inte jag. Pyss

Läste häromdan någon krönika angående det här med egna barn och andras ungar....fast det blev lite OT och handlade mer om hur det klickar för en med vissa barn och inte med andra. Först tänkte jag att det där stämmer välan inte, man tycker väl ungefär lika om de flesta barn (andras då...). Men efter lite rannsakning så insåg jag att det är ju precis så man funkar. Även om det knappast finns några ungar som man ogillar så klickar det med vissa och vissa tycker man bara är...bra! Fast det är ju knappast någon sensation, barn är ju faktiskt små människor och människor i allmänhet klickar eller klickar man inte med. Jag trodde bara....ja, jag vet inte. Jag har kommit till insikt gissar jag =) lilla Ulla kan jag ju erkänna att det har klickat med =D knepigt det där...man känner ju inte dom små liven liksom.

Jag har ätit så jävla mycket morötter och gurka och chips med dipp och ostkrokar och hällt i mig massor med Cola....ajöss till den promenaden då. Sitter även och tänker lite på några som jag vet har det tungt idag. Det är mycket sånt nu...många bebisar och mycket kul men även mycket elände runtikring. Tänk om man bara kunde göra nerförsbacke till folk som verkligen behöver det. Alla måste väl ha sina motgångar och tuffa perioder, men ibland är det lite väl orättvist fördelat.

Ska försöka sanera lite trycksvärta från min son =) han åt upp Sportbilagan tidigare ikväll, dessutom har han lite äpple/svart vinbärsgegga i håret och som vanligt ett antal majskrokar i kragen =D sen ska vi försöka få två fnitterfröknar att somna tidigare än halv 3 inatt vilket det blev sist Emilia hade en kompis här och sov över! Jag somnar före 11 iaf det vet jag...over and out!

Vad är det för skillnad på att välja att vara glad/må bra och att förneka sina egna känslor? Jag tänker på att jag många gånger har hört att om man är deppig eller arg eller bara inte mår bra så kan man faktiskt sätta ner foten och säga åt sig själv att nu väljer jag att må bra istället! Har alltid tyckt att det låter ganska vettigt, för jag tror att det är lätt att göra sig själv illa, att man omedvetet gör så att man mår sämre än vad man egentligen "behöver". Men sen så säger ju folk att det är farligt att trycka ner känslor man har (ilska, sorg osv) för de kommer förr eller senare upp till ytan iallafall och då kanske med plusmeny och extrautrustning. Så om jag står här en dag och mår dåligt, hur fan ska jag veta vilken sida jag är på? Kan jag bara sopa in de känslorna under mattan och säga att det här lägger jag inte ner energi på, och kommer det att gå bra eller kommer jag vakna i ett svart hål om 10 år och tänka att sådär skulle jag inte ha gjort? Tror det är en väldigt fin gräns däremellan. Om man tänker att man lever en gång så är det inte så smart att slänga bort det livet på att vara bitter och arg för saker som man inte kan påverka, så tycker jag. Men nog måste det finnas en poäng i att inte trycka ner saker man känner och tycker, även om det är saker som inte gör omgivningen lycklig eller som man själv är stolt över? Hua...jag måste sluta tänka på det här en stund.

Över till något helt annat. Ikväll är det fest i stallet, ska bli himlans trevligt då jag har missat de senaste festerna av olika anledningar. Vågar dock inte vända vinflaskan alldeles uppochner eftersom det är uppstigning tidigt imorrn och färd till Långhed där vi ska hänga med en massa trevlans folk...hoppas jag kan infoga mig själv i den kategorin. Är man lite mysbakis brukar det bli väldigt trevligt =) var också meningen att vi skulle ha sex katter här i helgen, men det blev lite osäkert =) skulle vara barnvakt åt bror och Jos två kissar, och är väl lite rädd att Ubba tar sitt pick och pack och flyttar. Han hatar verkligen lillkissen över allt annat, fortfarande efter två veckor....jag hoppas det släpper snart annars vet jag inte vad vi ska göra =(

Nu ska jag återgå till min kaffe. Hoppsan hej.

Idag blev en hård dag..!! Förutom att jag just nu tvingas sitta och sneglo på Snuten I Hollywood så inleddes den här dagen med en gnällande 8-åring. Vilket iofs inte är helt ovanligt och absolut inte särskilt upphetsande. Men när det sen följs av tjat på tjat på tjat och ännu mera gnäll i över 13 timmar, ja då hamnar man lätt i den där situationen som alla pedagogiska föräldraböcker säger faktiskt är ok men det känns ju ändå inte ok; man skriker på sin avkomma. Det finns en gräns; den där droppen som får bägaren att rinna över. När man har barn kan 1-litersbägaren fyllas med en kubik vatten innan man ens är irriterad...men till slut, till slut finns det inget tålamod kvar. Och då antingen skriker eller gråter man, punkt slut. Jag gjorde det förstnämnda idag. Förlåt för det. Men det hela slutade med att vi hade en ytterst foglig och snäll liten ängel som gick och la sig efter att ha tummat på att imorgon skulle bli Den Stora Snälldagen =)

Förutom det kan vi konstatera några korta saker.

1. Saker som förenar människor kan också på något konstigt vis sära på dem också. Till exempel det här med barn; nu skriver inte jag så för att jag tycker att det känns så för oss. Men för att jag har varit med om det förut och för att jag känner igen tecknen. Nu är vi betydligt äldre och vet hur och har viljan att tackla de flesta problemen, det hade vi inte då. Det är väldigt lätt att tappa bort sig själv i en roll som man inte riktigt vet hur man ska spela.

2. Alkohol. En kul grej som kan vara jättegott och jättetrevligt. Men något som lämnar en fruktansvärt sur eftersmak hos väldigt många människor. Någon som står mig nära sa en gång "Ja, den där spriten...vad den kan förstöra allting." Ett krasst konstaterande med mycket sanning. Sen skrattade hon och pratade om något annat. Och det är väl så vi gör vi svenskar, vi pratar om något annat, något roligare, för det är ju inte särskilt kul att prata om fulla människor som tär på sin nära och kära. Det är bara det att när vi gör det, det är då dom tar en till grogg...

Om du visste...min älskade lille kille. Hur lycklig jag är att du är här. Att just du kom till oss och att du valde att stanna här med oss. När du inte finns nära kan jag ändå känna din varma lilla kropp mot min och jag har din lukt med mig var jag än går. Vad som än händer, vart jag än är så finns du alltid här i mitt hjärta....

Min fina, vackra, starka tjej....du är inte liten längre! Du har blivit än mycket större sen du blev storasyster. Men ingenting kan förändra din charm, din utstrålning och din starka vilja. Du är fantastiskt klok, mycket mer än du tror, och världen skulle vara mycket tom utan dig här.

Jag önskar dig inte guld mitt barn
Ej heller pengar och makt
Jag önskar dig modet att vara dig själv
Och stå för det du har sagt
Jag önskar dig inte en stenfri väg
Men kraften att vägen gå
Jag önskar dig vänner av rikligt mått
Och vänner att lita på

Töntigt om kärlek

Jag har en dröm som brukar återkomma då och då. Jag tror ganska många människor har såna drömmar, ibland är det mardrömmar, ibland bra drömmar, men gemensamt är att de upprepar sig eller följer i varandra. Det här är iaf en kort dröm eller vad man ska säga, och det händer ju inget särskilt i den, utan det är mycket mer känslan i den som har fått den att stanna kvar i mitt huvud. I drömmen vaknar jag upp i sängen i en stuga någonstans på västkusten, för jag vet, utan att se det, att det är solvarma klippor alldeles utanför dörren...ett fönster är öppet och det hänger långa vita gardiner i fönstret som sakta rör sig i vinden. Det är tidigt, tidigt en sommarmorron och jag hör måsar avlägset tillsammans med havets ljud. Bredvid mig ligger någon (i det här fallet Inge =) ) och sover och jag kryper närmare och bara ligger där och luktar och lyssnar, det är lite kallt i luften men sådär underbart varmt under täcket. Och det töntigaste av allt är att, även om den inte hörs, så ackompanjeras hela den här drömmen av inte bara en utan två låtar.

Så börjar livet här till slut, vi gråter det som var förut
Så somnar vi så tätt ihop, att dagen vaknar alltför fort
För en himmel som jag nått, och för allt det som jag nu förstått
Ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag

Tommy Nilsson är inte direkt min favoritartist. Och jag brukar inte citera svenska låtar från 1994. Men det är såhär min reprisdröm ser ut och den ger mig faktiskt rysningar varje gång =)

Så sagolikt det är, att se morgondimman lätta
När mörkret sakta flyr, och att se hur dagen åter gryr
En kylig morgon bris, sakta sveper genom rummet
Jag kryper tätt intill, lycklig för att du finns till

Lass med hormoner

Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig just nu, men något är det. Har humör- och känslosvängningar som inte är sanna vissa dagar, och även om jag hoppas att det inte märks alltför mycket utåt så är det väldigt tydligt på insidan iaf. Gissar att det är så här vissa perioder i livet, men jag hoppas iaf att jag inte plågar min omgivning alltför mycket. Om så är fallet så hoppas jag att ni säger till, och börjar jag då grina så vet ni varför. Begynnande 30-årskris med någon form av pre-klimakterie är icke att leka med!

Har de senaste veckorna även haft hemska mardrömmar om Inge; han lämnar mig för någon annan, han dör i olyckor och det ena med det tredje. Är ju inte så svårt att räkna ut att det här antagligen hänger ihop, men det gör det inte direkt mindre jobbigt. Är så rädd att förlora honom just nu så jag vet inte hur jag ska bete mig. Finns ju inget jag kan göra, jag kan inte förhindra saker som sker och jag kan inte låsa in varken honom eller mig även om det känns som jag vill göra det vissa dagar...vad fan är det för fel på mig?!?! Har aldrig känt så här förr....snarare tvärtom. Så ja...det här inlägget blir ju ingen klokare av, men jag måste skriva av mig litegrann iaf.

Var och käkade kräftor hos Kattis och Mats igår, smaskigt som vanligt =) Emilia måste ha fått något konstigt i maten för hon fnittrade nonstop i 2 timmar tror jag...är underbart att se henne sådär, även om man får en del skavsår i öronen efter ett tag. Hon har ju vuxit så där fruktansvärt mycket nu igen, det går ju i ryck och bara de senaste veckorna har hon blivit mycket äldre igen. Igår hoppade jag även på min 13-dagars-jobbning, men med nya schemat blev det lite mindre =). Jobbar dock en vecka i sträck nu och jag vet att det inte är särskilt mycket men det känns ändå så när man har varit så mycket ledig som jag har nu. Men synden straffar sig säger dom...har blivit bjuden på en massa kalas framöver här så måste försöka pussla ihop helgerna på nåt vis. Ska då även passa på att ta chansen och utmana min veka karaktär.....har avgett ett löfte som jag bara tror...en?...har hört, men jag hörde det ganska tydligt själv också. Och det känns som det är på tiden att stå upp för vad jag lovar. Så var det sagt. Nu tänker jag tröstshoppa litegrann, det brukar lätta på bördan ända tills fakturan kommer åtminstone....

Fan vad jag blir trött på människor som inte kan ge ett leende, som inte kan låta andra vara glada utan ska dra ner alla i pess-träsket, som verkligen försöker att dra ner stämningen. Känns som att det finns alldeles för mycket av sånt hos mig just nu. Jag vet inte varför jag bara sväljer det och tänker att det blir bättre imorrn, för det blir det ju inte. Vill man att nåt ska fungera så ser man ju till att det fungerar eller hur?

Ambitioner

Maria blev mormor idag =) till ett jättefint litet stoföl, musblack och kommer få svarta ben sen, så snyggt!! Grattis bruden! Det behövde du verkligen, lite medvind efter allt elände!

Kom att tänka på att jag pratade med henne för nån vecka sen om ambitioner. Många är det ju som har frågat mig, och inte haft förståelse för svaret, om jag inte har tänkt att plugga och/eller skaffa ett bättre jobb. Jag brukar svara att jag inte har några ambitioner, vilket ju förhoppningsvis inte är helt sant. Men jag är en ganska enkel människa har jag fått för mig och har absolut ingen önskan eller strävan efter att klättra uppåt på någon stege. Min ambition är att ha ett jobb som jag trivs med, ett hus som känns som hemma och vänner och familj som känns lojala och som jag inte behöver göra mig till inför. Och det är precis vad jag har just nu, jag trivs verkligen med livet och det är ganska trist att "folk" inte kan tro att man faktiskt kan vara nöjd med det! Visst är man väl inte supernöjd med livet varenda jävla dag, men inte fan saknar jag något särskilt just nu. Är förbannat trött på ett halvfärdigt hus ibland, men vi har ett hus!! Vi har 6 friska och härligt dryga djur, en tjatig, gnatig och gnällig men alldeles underbar unge, bilar att frakta röven i och inte hundratals men några väldigt underbara vänner...om det innebär att jag har låg ambitionsnivå så får det gärna vara så!! =D

Klockan är nu 18:55 och min plan just nu är dusch, nattning, en snabb sväng med Hugo sen är det sängen som gäller! Ingen sovmorron i sikte förrän på tisdag skulle jag tippa. Imorrn är det möte på jobbet, återkommer om resultat =) nattinatt.