En till helg har sprungit bort! Lördagen gick lite väl fort, när jag väl var hemma barnlös efter lunchande, handlande och tårtavlämnande på em var jag bara tvungen att lägga ikull mig en timme och jag kan säga att när jag vaknade igen vid halv 5 så hade jag inte en aning om var jag var eller vad klockan kunde tänkas vara...och då var det bara upp å hoppa och svida om till fest, jättelätt! Tog väl en halvtimme å ta sig in i duschen bara...men kvällen blev bra ändå! =) men det är inte hälsosamt att bara dricka drinkar, det kan vi komma överens om nu och här. Visst får man huvudvärk av vin, men jag var fasiken bejkis lååångt in på söndagen. Och då drack jag bara vatten sista timmen på krogen! Vuxenpoäng.

Idag har jag sovit ikapp några dagar igen...klev upp för en timme sen. Nu är det bara lite tvätt och allmänt segande innan jobb i em. Vad jag hellre skulle jobba dagtid just nu, suck....ibland är det jätteskönt med eftermiddag, man hinner sova ut, och ja....det var väl det. Man får iofs lite gjort på dagen! Men man kan ju inte umgås eller göra något! Allt händer ju på kvällen när andra har slutat jobbet. Och de barnlediga veckorna vill man ju utnyttja tiden så gott det bara går känns det som, man blir ju såklart mycket mera låst med David. Idag är återigen en tung dag med massor av tankar och funderingar. Det har gått 4 veckor nu tror jag? Eller i helgen blir det...det känns som mycket längre tid. Det känns som tre månader kanske, när jag bodde i huset känns väldigt avlägset. Och det skrämmer mig verkligen att såpass kort tid kan kännas så fruktansvärt lång och något som ändå var verklighet alldeles nyss känns som en helt annan tid. Det är konstigt, sorgligt och ger en klump i magen. Samtidigt som jag är övertygad att vi gjorde rätt. Men många gånger mår jag så illa att jag nästan vill kräkas för att det känns som mitt "fel" alltihopa eftersom det var jag som flyttade. När jag väl tänker efter så känns det ju ändå som det var Inge som drev på, jag var ju helt knäckt och kunde varken tänka eller än mindre ta ett beslut. Men helt plötsligt ställde jag väl mig upp antar jag och gjorde det...och det känns som sagt som rätt steg. Men det är mycket som far omkring och gnager på insidan, även om jag kanske är glad utåt. Jag ÄR glad, oftast, men självklart läker inte såna här sår på några veckor. Kanske aldrig, vad vet jag. Lyssnar på Somebody that I used to know och det är ju mardrömmen. Att han blir den, någon jag kände en gång. Att vi ska acceptera varandra men inte mer. Ibland får man helt enkelt skjuta tankarna åt sidan, för kroppen och hjärnan klarar inte för mycket. Magen är helt paj och har varit sen jag flyttade, jag tappade ju mycket i vikt under de här månaderna och när jag vägde mig sist hade jag tappat nästan 2 kg till. Det är 9 kg på 4 månader. Men jag kommer inte dö av det, det är jag övertygad om! Önskar bara mn kunde komma i jämvikt med sig själv igen, det tär på en att ha den här ständig oron i kroppen.

Och apropå den, Emilia är väl lika illa som förra veckan innan vi var hos BFH. Det gick jättebra här fram till lördag morron. Då drog hon igång sig själv igen, men eftersom hon hade en kompis här så höll hon sig ändå skapligt lugn. Men när jag skulle lämna över till Inge var det katastrof igen och det går bara inte att bryta beteendet. Hon blir så orolig och ledsen så hon bara sluter till och det går inte att komma in. Vi måste stå ut två dagar till för vi ska dit på onsdag igen. Hon lugnar antagligen ner sig igen och sen när vi byter på måndag så kör hon igång igen. Imorse hade hon bytt från blåsten till ren och skär separationsångest när hon skulle till skolan. Man vill bara finnas där men samtidigt måste hon ju stå på egna ben, inget blir bättre av att hon är hemma! I skolan måste hon koncentera sig på annat och då går det ju bra, åtminstone en stund. Nog hade vi väl förstått att det skulle bli jobbigt för henne, men att det skulle komma hit trodde nog ingen. Och jag behöver väl knappast säga vad det får en själv att känna, vad har jag gjort och hur kan jag göra illa mitt eget barn på det här sättet? Det är ett moment 22 utan dess like.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och läsa senaste Cosmo och gräva i godisskålen från i fredags... ha det gött därute!

Den som uppfann mensvärk ska ha en fet spark på pungen, för det måste ju ha varit en karl.

Idag har varit en av de tyngre! Förutom kvällen så vet jag inte varför riktigt men så är det. Har inte fått mycket vettigt gjort idag inte, en timmes promenad på morronkvisten med David, han verkligen älskar att åka vagn! Sen lämnade jag av honom på dagis, åkte till stan och tröck i mig McD-frukost vilket jag inte gjort på år och dar och shit vad gott det var....underskattat, helt klart! Sen var jag och solade, handlade och åkte hem. Hann duscha, och slå ikull en timme innan det var dags å hämta, in till stan IGEN och handlade och så blev det fika med barnen med bulle, korv och kaffe och sen köpte vi en rullgardin åt Nassemannens rum. Väl hemma lagade jag mat, soppa och pannkaka förstås, som vi mölade nyllena fulla med och sen drog Emilia med nya kompisen Julia och gick ut med två hundar som bor en liten bit bort. Aaaa...ointressanta fakta, hursom så känns inte dagens kostschema helt ok. Jag får ju skylla på orsaken, för er som glömt, läs min första rad. Hungrig mest hela tiden och magen är som en svälld ballong, jag skämtar ite men det ser ut som jag är i typ femte månaden =( blir så jäkla uppsvälld titt som tätt nu,undrar om det beror på stress eller något annat? Har inte ont i magen, inte alls, men den blir som en ballong, speciellt när jag har jobbat. Skumt!

Inge kom hit och käkade lite på kvällen och hjälpte till å sätta upp rullisen och skruva lite allmänt =) det är svårt nu!! Det är svårt att veta hur vi ska vara mot varandra, på något vis var det enklare på en gång men nu har det ju gått några veckor. Det går ju inte att beskriva hur det känns och allt det motstridiga som är inom en. Han har ju varit min på ett så självklart vis i så många år och nu är han sin egen på ngot vis. Får jag röra honom sådär? Ska vi kramas när han går? Får jag säga såhär? Får jag skratta nu, får jag vara glad trots att det är som det är? Får jag gråta när han är här? Det är storm vissa dagar, även om det är fler av de lugna dagarna. Det blir väl rätsida på det här en vacker dag också, men det känns rätt så avlägset just nu. Fast det är ändå ok, det är ändå bra tycker jag. Nåååh, det här blir ju bara en ännu större soppa än det var innan. Så jag avslutar för idag =) sov sött därute.

Livet flyter på här på Hagavägen...!

Men inte friktionsfritt förstås. Vi har haft våra problem så det räcker och blir över, och nu är det stora hjärtat som har det tufft. Självklart förstod man väl att det skulle visa sig på ett eller annat sätt förr eller senare, men jag trodde väl inte att det skulle komma ut på det här sättet. Det värsta är definitivt att se våran högljudda, glada och viljestarka tjej förvandlas till något helt annat =( tänker inte gå in på några detaljer här, men hursomhelst har vi sökt och fått hjälp, så nu hoppas jag att det är nerförsbacke här framöver. Hon säger själv att det känns bättre, och framförallt blir jag alldeles ställd av hur stor, vuxen och klok hon faktiskt är. Det är faktiskt ganska lätt att vara stark och tuff när man är i det!! Men jag antar att när man kommer ut på andra sidan, där borta någonstans, så är risken enorm att man bara rasar ihop. Och det tänker jag inte tillåta varken mig själv, Inge eller barnen att göra, punkt slut.

Den här veckan bara springer bort, liksom alla andra. Vi har väl egentligen inte hunnit göra så mycket, men iaf. Idag var vi och handlade lite nya möbler på Ikea till Emilias rum, det är ju fasiken omöjligt att möblera därinne....men hursom, tror vi fick till det skapligt. Sen ringde Julia, dotter till en av "fröknarna" (känns så konstigt att kalla henne det =D ) på dagis till E, hon är lika gammal, bor ett stenkast härifrån och har inga kompisar här i Hagalund...så dom är ju som stöpta för varandra. Tog ungeför 5 minuter sen stack dom iväg och gick ut med några hundar här i närheten, sen såg jag inte Emilia förrän kl 8 på kvällen. Är så glad att hon får leva det livet som jag önskar, just den där möjligheten att kunna springa över till kompisen bara utan att behöva ringa och skjutsa först. Med det sagt tycker jag inte att det är något fel med hur huset ligger, men det är nog skönt att kunna ha både och för fröken. Tror hon har saknat det där som är självklart för många andra barn! Det finns ju många som bor och har det så som vi har haft, med skjuts och planering, och det har såklart sina positiva sidor, men barn är ju ändå spontana. Det ska hända NU och inte om tre timmar....

Jag måste gå och lägga mig nu. Sen jag flyttade tror jag knappt jag har sovit en hel natt, eller jo EN natt kan jag komma ihåg, och vaknat utsövd. Det är alltid nåt, men ändå känner jag mig helt klart piggare än på länge. Men jag måste nog försöka sova ändå, reservtanken tar nog slut. Imorron blir det mest lugnt å skönt, lite rida kanske, definitivt en sväng till Brynäs Solcenter, lite gofika och lite god mat med små gapiga barn och större hormonstinna barn. Sen ser vi lite fram emot helgen och kalas med Carro och en massa andra människor jag inte känner. Barntid är så himla mycket mer uppskattat när man har vuxentid, det är en märklig ekvation det där. Förut flöt allt på i en rätt likadan ström bara....nu känns ALLT jättekul, antagligen för att det är så omväxlande. Känns fel att skriva, men så är det. Jag kan inte vara mer än ärlig. Hoppas ni har kanondagar därute, njut av det underbara vädret, det ska jag! Hejhopp!

Nu har det gått några dagar, ja....och nog har man hamnat i många konstiga situationer som känns helt bakochfram. Till exempel i söndags när vi kollade på film med Lisa och Patrik "hemma"...i mitt hus. Eller ja, Inges hus. Och jag skulle åka hem efter filmen. Eller vänta? Jag är ju hemma! Nej, det är jag ju inte. Ska jag pussa Inge nu? Eller åker jag bara?

Det är mycket sånt. Men det går faktiskt bra. Livet rullar på, vilket är ganska märkligt, på fler än ett sätt. Dagarna känns väldigt annorlunda. Jag kommer på mig själv med att kunna stanna upp och njuta av småsaker på ett helt annat sätt än vad jag har gjort på sistone. Samtidigt vill jag ha sagt att allt positivt som kommer ur det här beror ju inte på något negativt om Inge. Det känns fel att skriva "det och det känns så bra, och det kändes inte bra förut", det känns som att allt skulle ha varit fel förut, och då pga honom. Så är det ju förstås inte. Det var situationen det var fel på gissar jag? Inge är fortfarande en jättestor del av mig, och det finns liksom inget negativt runt honom. Jag känner mig bara mer tillfreds med allt just nu. Hade vi gett upp tidigare tror jag att jag hade funderat över vad som hade kunnat blivit eller om vi verkligen kämpade så mycket som vi borde ha gjort. Men jag känner inte så, vi försökte verkligen. Och hade vi fortsatt hade vi gjort varandra riktigt olyckliga. Och det känns väldigt skönt att vara klar på det planet. Att det inte finns några om och men och hur hade hade det varit om vi hade gjort såhär....

Den här veckan springer bort! Barnen har varit här två dagar, nu jobbar jag eftermiddag och har lite vuxentid fredag. Lördag jobbar jag fm, sen ska jag plocka upp trollen igen, Inge ska på fest och vi åker till Hedesunda för snusning av bebis...! Åh, jag längtar verkligen, tänk att få hålla i en liten nyfödd krabat, det är liksom inte ofta det =) det finns faktiskt ingenting som är så avkopplande som att ha ett sovande barn i famnen! Man kan inte röra sig, det är bara att vara där och då och ja...en riktig topp! Sen betyder INTE det att min bebistarm rör sig =D den är döööööd! MEn att låna andras, ja tack!!

Nä, dags å lägga sig. Egentligen inte ftersom jag inte har någon väckarklocka alls imorrn, men jag vill hinna med lite innan jobb imorrn också. Fridens därute! Återkommer snart.

Slutet eller början på något nytt?

Har landat i nya lägenheten. En lägenhet som jag älskade från första början, och fortfarande gör, men inte känner jag mig som hemma....har varit ensam nu i 3 timmar. Konstiga timmar. Har så mycket tankar och känslor, men samtidigt ligger locket på. Vet inte om jag vaknar skrattande eller gråtande imorrn!! Och vad jag ska göra just nu? Skulle helst sticka långt, långt bort, samtidigt behöver jag väl bara vara här just nu. Framförallt så jobbar jag ju imorrn, så tar jag en sista minuten till Grekland så blir jag väl inte så poppis tror jag?

Känslorna för I är jag på det klara med. De har inte förändrats så mycket de senaste tre månaderna, utan är kvar där de bröt. Han är en fantastisk människa. Har svårt att tro att man kan hitta en bättre vän eller kille om man passar ihop. Men vi två har växt åt så totalt olika håll de senaste två åren ungefär, och så helt plötsligt stod vi där. Tittade på varandra, älskar fortfarande varandra, men har inget gemensamt. Barnen såklart, men man kan inte ha barnen som gemensamt intresse, det håller inte. Det är en gåta hur man kan älska någon men hur det där speciella kan bara rinna bort mellan fingrarna på en utan att man märker vad som håller på att hända. Kanske vi har kunnat rädda oss om någon hade insett allvaret och slagit näven i bordet tidigare. Visst har vi väl haft nergångar och kämpat oss upp igen, men den sista tiden har det varit konstgjord andning. Sorgen handlar nog mest om att allt man trodde var utstakat inte längre finns där, någon har dragit undan mattan för en och tryggheten är inte längre självklar. Jag är otroligt tacksam för de år vi har haft ihop (11 stycken!) men jag kan också känna lite glädje över att vi får chansen att stå på egna ben och hitta tillbaka till dom vi var/är. Och att vi fortfarande står bredvid varann, det betyder allt för mig. Att vi är sams och överens och aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Det kommer väl bli fler långa, ledsna, glada, fundersamma, konstiga inlägg framöver. Har kommit en bra bit på väg, men nog finns det hinder och fartbulor kvar! Så ni vänner och familj därute; jag kanske beter mig konstigt (konstigare) ibland, men jag behöver er verkligen nu! Hoppas ni står ut med mig ett tag. En vacker dag kanske den gamla Anna dyker upp igen =)