En till helg har sprungit bort! Lördagen gick lite väl fort, när jag väl var hemma barnlös efter lunchande, handlande och tårtavlämnande på em var jag bara tvungen att lägga ikull mig en timme och jag kan säga att när jag vaknade igen vid halv 5 så hade jag inte en aning om var jag var eller vad klockan kunde tänkas vara...och då var det bara upp å hoppa och svida om till fest, jättelätt! Tog väl en halvtimme å ta sig in i duschen bara...men kvällen blev bra ändå! =) men det är inte hälsosamt att bara dricka drinkar, det kan vi komma överens om nu och här. Visst får man huvudvärk av vin, men jag var fasiken bejkis lååångt in på söndagen. Och då drack jag bara vatten sista timmen på krogen! Vuxenpoäng.

Idag har jag sovit ikapp några dagar igen...klev upp för en timme sen. Nu är det bara lite tvätt och allmänt segande innan jobb i em. Vad jag hellre skulle jobba dagtid just nu, suck....ibland är det jätteskönt med eftermiddag, man hinner sova ut, och ja....det var väl det. Man får iofs lite gjort på dagen! Men man kan ju inte umgås eller göra något! Allt händer ju på kvällen när andra har slutat jobbet. Och de barnlediga veckorna vill man ju utnyttja tiden så gott det bara går känns det som, man blir ju såklart mycket mera låst med David. Idag är återigen en tung dag med massor av tankar och funderingar. Det har gått 4 veckor nu tror jag? Eller i helgen blir det...det känns som mycket längre tid. Det känns som tre månader kanske, när jag bodde i huset känns väldigt avlägset. Och det skrämmer mig verkligen att såpass kort tid kan kännas så fruktansvärt lång och något som ändå var verklighet alldeles nyss känns som en helt annan tid. Det är konstigt, sorgligt och ger en klump i magen. Samtidigt som jag är övertygad att vi gjorde rätt. Men många gånger mår jag så illa att jag nästan vill kräkas för att det känns som mitt "fel" alltihopa eftersom det var jag som flyttade. När jag väl tänker efter så känns det ju ändå som det var Inge som drev på, jag var ju helt knäckt och kunde varken tänka eller än mindre ta ett beslut. Men helt plötsligt ställde jag väl mig upp antar jag och gjorde det...och det känns som sagt som rätt steg. Men det är mycket som far omkring och gnager på insidan, även om jag kanske är glad utåt. Jag ÄR glad, oftast, men självklart läker inte såna här sår på några veckor. Kanske aldrig, vad vet jag. Lyssnar på Somebody that I used to know och det är ju mardrömmen. Att han blir den, någon jag kände en gång. Att vi ska acceptera varandra men inte mer. Ibland får man helt enkelt skjuta tankarna åt sidan, för kroppen och hjärnan klarar inte för mycket. Magen är helt paj och har varit sen jag flyttade, jag tappade ju mycket i vikt under de här månaderna och när jag vägde mig sist hade jag tappat nästan 2 kg till. Det är 9 kg på 4 månader. Men jag kommer inte dö av det, det är jag övertygad om! Önskar bara mn kunde komma i jämvikt med sig själv igen, det tär på en att ha den här ständig oron i kroppen.

Och apropå den, Emilia är väl lika illa som förra veckan innan vi var hos BFH. Det gick jättebra här fram till lördag morron. Då drog hon igång sig själv igen, men eftersom hon hade en kompis här så höll hon sig ändå skapligt lugn. Men när jag skulle lämna över till Inge var det katastrof igen och det går bara inte att bryta beteendet. Hon blir så orolig och ledsen så hon bara sluter till och det går inte att komma in. Vi måste stå ut två dagar till för vi ska dit på onsdag igen. Hon lugnar antagligen ner sig igen och sen när vi byter på måndag så kör hon igång igen. Imorse hade hon bytt från blåsten till ren och skär separationsångest när hon skulle till skolan. Man vill bara finnas där men samtidigt måste hon ju stå på egna ben, inget blir bättre av att hon är hemma! I skolan måste hon koncentera sig på annat och då går det ju bra, åtminstone en stund. Nog hade vi väl förstått att det skulle bli jobbigt för henne, men att det skulle komma hit trodde nog ingen. Och jag behöver väl knappast säga vad det får en själv att känna, vad har jag gjort och hur kan jag göra illa mitt eget barn på det här sättet? Det är ett moment 22 utan dess like.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och läsa senaste Cosmo och gräva i godisskålen från i fredags... ha det gött därute!