Herregud.

Så vill jag sammanfatta de senaste dagarna. Vi har varit i helvetet och vänt med Emilia.Trodde inte jag skulle leva idag faktiskt! Men det gör jag, ordentligt. Jag varken kan eller orkar skriva och berätta allt här. Efter två dygn av total panik ringde jag 112 i torsdags, då orkade vi inte längre. Efter ett akutbesök på BUP senare samma dag har världen av någon anledning hamnat på rätt köl igen, kan inte säga hur eller varför? Fredagen var riktigt tuff också, men den var ändå ett steg i rätt riktning. Gårdagen var en aning lättare, och trots att idag varit långt ifrån hur en "normal" dag hade sett ut så är det ändå tusenfalt bättre än vad det var tidigare i veckan. Hon har själv valt att trotsa sina monster och hon gör saker trots att hon är rädd och orolig, för hon vet att hon mår bättre efteråt, och det är ett enormt framsteg. Jag är så stolt över min lilla stora tjej som har visat mer mod de här dagarna än någon någonsin gjort! Nu kämpar vi med lämningar och hej då framförallt. Tidigare var det ju skräck som inte gick att beskriva. Nu är hon ledsen när vi ska skiljas åt, men hon fixar det. Och rädslorna, samma sak där; hon fixar det. Det kommer och går förstås och det är inte lätt. Jag hoppas bara att det lättar för varje dag, framförallt för hennes skull men även lite för våran för det här har slitit mer på oss än vad hela separationen har gjort. Jag trodde inte att man kunde bli så totalt uttömd på ork och livslust som jag var i fredags, det var som att någon tappat ur hela min själ på något vis...men det känns helt klart bättre nu. En dag i taget!!

För att återgå till vardagen så har jag jobbat. Så. Och jobbar massor hela kommande veckan, men ska iaf hinna med ett Hedesundabesök på lördag mellan skiften när Micke och Jo kommer upp. Sen är det fullt veckan som kommer också, men som iaf avslutas med parrty i Stockholm och Takidakonsert =) ska bli vansinnigt skönt att komma iväg en sväng. Och kul! Har inte träffat Micke på över 3 månader nu, Johanna 5! Katastrof! Har inte tränat eller varit till Ville på evigheter...ibland skulle jag vilja ha 48 timmar per dygn, tycker man skulle få mer dödtid när man är själv varannan vecka, men det är precis tvärtom ju. Är ju fan aldrig hemma, men vart jag är, det vet jag inte?? Ja, skit samma. Jag vet exakt vad jag ska göra de kommande 8 timmarna och 9 minutrarna. S O V A. Natt!!