Jag önskar så otroligt mycket att vi kunde vara en "normal" familj med "normala" problem (om än halv). Jag önskar så mycket att mitt stora bekymmer nu var alla vab-dagar jag tagit ut, hur jag ska hinna skjutsa till träningen i veckan, hur jag ska kunna hitta en uppsättning fotbollskläder till hyfsat pris, vad jag ska laga för mat....men istället är det totalt och fullkomligt kaos. Efter en separation som inte har varit lätt, efter en hel massa jävla saker så kan jag helt ärligt säga att jag ALDRIG någonsin har mått så otroligt dåligt som jag gör just nu.

Gårdagen slutade på psykakuten, lika mycket för min del som för E:s. Efter en totalvidrig fredag klappade jag ihop totalt, och sen dess har allting hängt på en tunn, tunn tråd som brister närsomhelst. Jag fixar inte ett till av Emilias psykbryt, det är något jag kan intyga. Frågan är bara vad som händer nästa gång det blir? Jag kan inte kliva iväg härifrån, det känns som någon håller stryptag på mig dygnet runt. Jag är livrädd för morrondagen och det enda jag önskar är att försvinna härifrån, jag orkar inte....jag orkar inte. Men jag måste.

Vi fick väl halvt om halvt hjälp igår. Emilia (och jag) fick medicin mot ångest, och bara det känns väl sådär. För ett halvår sen trodde jag aldrig jag skulle stoppa i en tioåring psykofarmaka, men tydligen så gör jag det nu. Samtidigt skriker vi efter hjälp och jag tar emot allt jag kan få. Alla vi har pratat med säger att det är en kris, att det kommer bli bra, det är ingenting som kommer hålla i sig. Och jag måste tro dom, det måste jag ju, även om det känns helt overkligt just nu att vi skulle må bra en vacker dag och livet skulle fungera så som det gjorde förut. Idag har hjärtat rusat oavbrutet och stressnivån är på 150 %. Jag vet aldrig när nästa omgång kommer. Det kanske är lugnt några dagar (lurade ju oss själva i veckan att det faktiskt hade blivit bättre!) men snart är vi ju där igen. Och även om nästa bryt inträffar när hon är hos Inge så kommer det inte bli ett dugg mindre jobbigt för mig. JA, jag vet, nu är det jag, jag, jag men jag kan bara referera till hur det känns i mig just nu. Vad som händer i Emilias huvud är för mig ett totalt mysterium. Hon är till och från "snäll" i överkant, och lugn. Men hon släpper inte fönsterrutan för många sekundrar. Och varje gång hon tittar ut så känns det som blodet rusar, jag mår illa, jag skakar och vill helst bara lägga mig ner och dö. För jag vet att varje gång är en gång när nästa bryt kan påbörjas....jag känner en överväldigande sorg över David, över varje tappad sekund med honom som läggs på onödig oro, ångest och skräck inför vad som kommer hända om en minut, en timme, ett dygn. Om någon bara kunde hjälpa oss, om någon kunde fixa allt. Det är det enda jag önskar mig just nu, det är det enda som kan få mig att börja leva igen.

På måndag ska jag och Inge själva träffa psykologen på Barnhälsan, och jag tänker inte linda in ett enda ord, nu tänker jag säga precis hur det känns. Jag tänker berätta allt om all ilska, besvikelse, all sorg och alla drömmar som gått i kras. Om en vardag som inte fungerar det minsta. Att jag kanske står upp och ler idag men imorron är jag död inombords. Allt ska ut tamigfan! Jag vill inte vara såhär, det är inte jag alls. Det var meningen att livet skulle börja om, annorlunda men till det bättre. Det var inte meningen att det här skulle vara början på slutet...jag återkommer. Ha en underbar kväll därute.