Blir lite mer flitigt i bloggen nu...men det är så himla skönt att skriva här, jag vet inte varför? Ni är några stycken som läser, det vet jag, och det känns bra! MEn även om inte en själ skulle läsa så skulle det nog ändå vara skönt att sitta här och plita. Det jag skrev igår gjorde faktiskt hjärtat bra mycket lättare, åtminstone för en stund. Konstigt det där!

Även om jag mådde piss igårkväll och hela natten så kändes det rätt ok imorse. Emilia var, om än långt ifrån sitt vanliga jag, hyfsat nöjd med tillvaron. Vi ringde Emma och Hanna och dom följde med oss till Fjärran där vi stannade till stängning. Det gick bra! E var lite tjurig i överkant ett tag, men det kan jag ta, det var hon förut också. Svartsjuketendenser har vi ju sett förr vilket väl kommer när man har varit van att vara nummer 1 jämt. Det är dock svårare att hantera nu eftersom man inte vet vart det tar vägen, men det har gått bra idag, peppar, peppar. Det är ju omöjligt att säga om medicinen gör sitt till också...jättesvårt! Jag vill inte fråga henne heller om hon känner någon skillnad själv, det är för invecklat för henne och jag vill inte att hon börjar fundera över det heller, hon som är så rädd för allting redan. Det är bättre att hon bara ska ta den, punkt. Nu ser jag bara fram emot morrondagen och mötet hos Carola...hur man nu kan se fram emot ett psykologbesök som kommer bli jättejobbigt. Men det kan omöjligt kännas sämre när vi går därifrån!! Dessutom kanske jag och Inge kan få någon timme att prata efteråt också, vilket väl blir första gången sedan flytten. Emilia är ju som en hök på oss, vi får inte vara ifred en sekund. Har massor av frågor att ställa imorron, om allt och inget. Men...hursom känns det lite lättare idag igen. Jag vet att det blir bättre när det har gått "bra" någon dag, bara det att varje gång det blir ett bakslag så blir det svårare att ta sig upp igen. Den här gången var det otroligt svårt, men nu står jag upp igen och kan ana en ljusglimt vid horisonten. Nästa gång, ja vem vet...det får framtiden utvisa. Vill bara passa på att säga ett jättetack till alla er som visar att ni bryr er på olika sätt...! Det betyder verkligen ALLT!! Ett sms kan göra skillnaden på nattsvart eller ljusgrått en sån här dag. Jag vet att alla har mycket med sitt, men ändå erbjuder ni er hjälp dygnet runt och det är jag otroligt tacksam för. Enda anledningen till att vi inte tar emot hjälpen är att Emilia inte klarar att vara borta just nu, även om jag önskar att hon kunde det, både för sin egen och våran skull. Och David vill jag inte lämna bort, det skär i hjärtat hela tiden för jag känner att jag missar så mycket med honom. Men tack alla....och det kommer en dag när vi kan ta emot hjälp också, det tvivlar jag inte på!

Så, nåt kul kan jag väl skriva om också! David, som aldrig pratar alls, sa ifrån idag =D han säger ju i stort sett bara mamma och pappa, vilket man börjar bli lite fundersam över när barn som är bra mycket yngre pratar MYCKET mer än honom. MEn idag visade han att han kan. Emilia skulle ta av honom telefonen när han bestämt höjde handen och sa; "NEJ! Hande håne!" Annars är det bara gnäll eller tjut, och det lät så himla kul när han sa det så himla tydligt och bestämt, och dessutom med handen framför sig i ett tydligt stopptecken =) det var tydligt att han sa "jag har den". Dessutom har han sagt macka i veckan och så "maj" (min, mig), så jag hoppas att det kanske kommer igång nu. Nog för att han visar rätt bra vad han vill men det underlättar ju mycket om det kan komma lite mer ord =) lilltuffeln!

Nej, nu ska jag sova efter en vecka som varit som ett år. Är så slut i kroppen så jag kan inte förklara, hoppas hinna träna ordentligt i veckan också. Ha en fin kväll därute!