Blir lite mer flitigt i bloggen nu...men det är så himla skönt att skriva här, jag vet inte varför? Ni är några stycken som läser, det vet jag, och det känns bra! MEn även om inte en själ skulle läsa så skulle det nog ändå vara skönt att sitta här och plita. Det jag skrev igår gjorde faktiskt hjärtat bra mycket lättare, åtminstone för en stund. Konstigt det där!

Även om jag mådde piss igårkväll och hela natten så kändes det rätt ok imorse. Emilia var, om än långt ifrån sitt vanliga jag, hyfsat nöjd med tillvaron. Vi ringde Emma och Hanna och dom följde med oss till Fjärran där vi stannade till stängning. Det gick bra! E var lite tjurig i överkant ett tag, men det kan jag ta, det var hon förut också. Svartsjuketendenser har vi ju sett förr vilket väl kommer när man har varit van att vara nummer 1 jämt. Det är dock svårare att hantera nu eftersom man inte vet vart det tar vägen, men det har gått bra idag, peppar, peppar. Det är ju omöjligt att säga om medicinen gör sitt till också...jättesvårt! Jag vill inte fråga henne heller om hon känner någon skillnad själv, det är för invecklat för henne och jag vill inte att hon börjar fundera över det heller, hon som är så rädd för allting redan. Det är bättre att hon bara ska ta den, punkt. Nu ser jag bara fram emot morrondagen och mötet hos Carola...hur man nu kan se fram emot ett psykologbesök som kommer bli jättejobbigt. Men det kan omöjligt kännas sämre när vi går därifrån!! Dessutom kanske jag och Inge kan få någon timme att prata efteråt också, vilket väl blir första gången sedan flytten. Emilia är ju som en hök på oss, vi får inte vara ifred en sekund. Har massor av frågor att ställa imorron, om allt och inget. Men...hursom känns det lite lättare idag igen. Jag vet att det blir bättre när det har gått "bra" någon dag, bara det att varje gång det blir ett bakslag så blir det svårare att ta sig upp igen. Den här gången var det otroligt svårt, men nu står jag upp igen och kan ana en ljusglimt vid horisonten. Nästa gång, ja vem vet...det får framtiden utvisa. Vill bara passa på att säga ett jättetack till alla er som visar att ni bryr er på olika sätt...! Det betyder verkligen ALLT!! Ett sms kan göra skillnaden på nattsvart eller ljusgrått en sån här dag. Jag vet att alla har mycket med sitt, men ändå erbjuder ni er hjälp dygnet runt och det är jag otroligt tacksam för. Enda anledningen till att vi inte tar emot hjälpen är att Emilia inte klarar att vara borta just nu, även om jag önskar att hon kunde det, både för sin egen och våran skull. Och David vill jag inte lämna bort, det skär i hjärtat hela tiden för jag känner att jag missar så mycket med honom. Men tack alla....och det kommer en dag när vi kan ta emot hjälp också, det tvivlar jag inte på!

Så, nåt kul kan jag väl skriva om också! David, som aldrig pratar alls, sa ifrån idag =D han säger ju i stort sett bara mamma och pappa, vilket man börjar bli lite fundersam över när barn som är bra mycket yngre pratar MYCKET mer än honom. MEn idag visade han att han kan. Emilia skulle ta av honom telefonen när han bestämt höjde handen och sa; "NEJ! Hande håne!" Annars är det bara gnäll eller tjut, och det lät så himla kul när han sa det så himla tydligt och bestämt, och dessutom med handen framför sig i ett tydligt stopptecken =) det var tydligt att han sa "jag har den". Dessutom har han sagt macka i veckan och så "maj" (min, mig), så jag hoppas att det kanske kommer igång nu. Nog för att han visar rätt bra vad han vill men det underlättar ju mycket om det kan komma lite mer ord =) lilltuffeln!

Nej, nu ska jag sova efter en vecka som varit som ett år. Är så slut i kroppen så jag kan inte förklara, hoppas hinna träna ordentligt i veckan också. Ha en fin kväll därute!

En till helg har sprungit bort! Lördagen gick lite väl fort, när jag väl var hemma barnlös efter lunchande, handlande och tårtavlämnande på em var jag bara tvungen att lägga ikull mig en timme och jag kan säga att när jag vaknade igen vid halv 5 så hade jag inte en aning om var jag var eller vad klockan kunde tänkas vara...och då var det bara upp å hoppa och svida om till fest, jättelätt! Tog väl en halvtimme å ta sig in i duschen bara...men kvällen blev bra ändå! =) men det är inte hälsosamt att bara dricka drinkar, det kan vi komma överens om nu och här. Visst får man huvudvärk av vin, men jag var fasiken bejkis lååångt in på söndagen. Och då drack jag bara vatten sista timmen på krogen! Vuxenpoäng.

Idag har jag sovit ikapp några dagar igen...klev upp för en timme sen. Nu är det bara lite tvätt och allmänt segande innan jobb i em. Vad jag hellre skulle jobba dagtid just nu, suck....ibland är det jätteskönt med eftermiddag, man hinner sova ut, och ja....det var väl det. Man får iofs lite gjort på dagen! Men man kan ju inte umgås eller göra något! Allt händer ju på kvällen när andra har slutat jobbet. Och de barnlediga veckorna vill man ju utnyttja tiden så gott det bara går känns det som, man blir ju såklart mycket mera låst med David. Idag är återigen en tung dag med massor av tankar och funderingar. Det har gått 4 veckor nu tror jag? Eller i helgen blir det...det känns som mycket längre tid. Det känns som tre månader kanske, när jag bodde i huset känns väldigt avlägset. Och det skrämmer mig verkligen att såpass kort tid kan kännas så fruktansvärt lång och något som ändå var verklighet alldeles nyss känns som en helt annan tid. Det är konstigt, sorgligt och ger en klump i magen. Samtidigt som jag är övertygad att vi gjorde rätt. Men många gånger mår jag så illa att jag nästan vill kräkas för att det känns som mitt "fel" alltihopa eftersom det var jag som flyttade. När jag väl tänker efter så känns det ju ändå som det var Inge som drev på, jag var ju helt knäckt och kunde varken tänka eller än mindre ta ett beslut. Men helt plötsligt ställde jag väl mig upp antar jag och gjorde det...och det känns som sagt som rätt steg. Men det är mycket som far omkring och gnager på insidan, även om jag kanske är glad utåt. Jag ÄR glad, oftast, men självklart läker inte såna här sår på några veckor. Kanske aldrig, vad vet jag. Lyssnar på Somebody that I used to know och det är ju mardrömmen. Att han blir den, någon jag kände en gång. Att vi ska acceptera varandra men inte mer. Ibland får man helt enkelt skjuta tankarna åt sidan, för kroppen och hjärnan klarar inte för mycket. Magen är helt paj och har varit sen jag flyttade, jag tappade ju mycket i vikt under de här månaderna och när jag vägde mig sist hade jag tappat nästan 2 kg till. Det är 9 kg på 4 månader. Men jag kommer inte dö av det, det är jag övertygad om! Önskar bara mn kunde komma i jämvikt med sig själv igen, det tär på en att ha den här ständig oron i kroppen.

Och apropå den, Emilia är väl lika illa som förra veckan innan vi var hos BFH. Det gick jättebra här fram till lördag morron. Då drog hon igång sig själv igen, men eftersom hon hade en kompis här så höll hon sig ändå skapligt lugn. Men när jag skulle lämna över till Inge var det katastrof igen och det går bara inte att bryta beteendet. Hon blir så orolig och ledsen så hon bara sluter till och det går inte att komma in. Vi måste stå ut två dagar till för vi ska dit på onsdag igen. Hon lugnar antagligen ner sig igen och sen när vi byter på måndag så kör hon igång igen. Imorse hade hon bytt från blåsten till ren och skär separationsångest när hon skulle till skolan. Man vill bara finnas där men samtidigt måste hon ju stå på egna ben, inget blir bättre av att hon är hemma! I skolan måste hon koncentera sig på annat och då går det ju bra, åtminstone en stund. Nog hade vi väl förstått att det skulle bli jobbigt för henne, men att det skulle komma hit trodde nog ingen. Och jag behöver väl knappast säga vad det får en själv att känna, vad har jag gjort och hur kan jag göra illa mitt eget barn på det här sättet? Det är ett moment 22 utan dess like.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och läsa senaste Cosmo och gräva i godisskålen från i fredags... ha det gött därute!

Livet flyter på här på Hagavägen...!

Men inte friktionsfritt förstås. Vi har haft våra problem så det räcker och blir över, och nu är det stora hjärtat som har det tufft. Självklart förstod man väl att det skulle visa sig på ett eller annat sätt förr eller senare, men jag trodde väl inte att det skulle komma ut på det här sättet. Det värsta är definitivt att se våran högljudda, glada och viljestarka tjej förvandlas till något helt annat =( tänker inte gå in på några detaljer här, men hursomhelst har vi sökt och fått hjälp, så nu hoppas jag att det är nerförsbacke här framöver. Hon säger själv att det känns bättre, och framförallt blir jag alldeles ställd av hur stor, vuxen och klok hon faktiskt är. Det är faktiskt ganska lätt att vara stark och tuff när man är i det!! Men jag antar att när man kommer ut på andra sidan, där borta någonstans, så är risken enorm att man bara rasar ihop. Och det tänker jag inte tillåta varken mig själv, Inge eller barnen att göra, punkt slut.

Den här veckan bara springer bort, liksom alla andra. Vi har väl egentligen inte hunnit göra så mycket, men iaf. Idag var vi och handlade lite nya möbler på Ikea till Emilias rum, det är ju fasiken omöjligt att möblera därinne....men hursom, tror vi fick till det skapligt. Sen ringde Julia, dotter till en av "fröknarna" (känns så konstigt att kalla henne det =D ) på dagis till E, hon är lika gammal, bor ett stenkast härifrån och har inga kompisar här i Hagalund...så dom är ju som stöpta för varandra. Tog ungeför 5 minuter sen stack dom iväg och gick ut med några hundar här i närheten, sen såg jag inte Emilia förrän kl 8 på kvällen. Är så glad att hon får leva det livet som jag önskar, just den där möjligheten att kunna springa över till kompisen bara utan att behöva ringa och skjutsa först. Med det sagt tycker jag inte att det är något fel med hur huset ligger, men det är nog skönt att kunna ha både och för fröken. Tror hon har saknat det där som är självklart för många andra barn! Det finns ju många som bor och har det så som vi har haft, med skjuts och planering, och det har såklart sina positiva sidor, men barn är ju ändå spontana. Det ska hända NU och inte om tre timmar....

Jag måste gå och lägga mig nu. Sen jag flyttade tror jag knappt jag har sovit en hel natt, eller jo EN natt kan jag komma ihåg, och vaknat utsövd. Det är alltid nåt, men ändå känner jag mig helt klart piggare än på länge. Men jag måste nog försöka sova ändå, reservtanken tar nog slut. Imorron blir det mest lugnt å skönt, lite rida kanske, definitivt en sväng till Brynäs Solcenter, lite gofika och lite god mat med små gapiga barn och större hormonstinna barn. Sen ser vi lite fram emot helgen och kalas med Carro och en massa andra människor jag inte känner. Barntid är så himla mycket mer uppskattat när man har vuxentid, det är en märklig ekvation det där. Förut flöt allt på i en rätt likadan ström bara....nu känns ALLT jättekul, antagligen för att det är så omväxlande. Känns fel att skriva, men så är det. Jag kan inte vara mer än ärlig. Hoppas ni har kanondagar därute, njut av det underbara vädret, det ska jag! Hejhopp!

Oj...jag bloggar igen. Jag vet inte varför det inte fungerade förut. Men nu så.

Fuck...läste mitt sista inlägg som var i maj -11 va? Det har hänt en del sen sist. Vilket man väl får hoppas! Jag kan inte resumera det här året...eller 8-9 månaderna.

I dags dato är läget....sådär! Det har varit en tornado här de senaste tre månaderna, och jag kan inte förklara varför just här och nu, det kommer jag få skriva om efterhand. Jag är ledsen att jag har varit så fruktansvärt dålig på att höra av mig till er, nära och kära, men sån blir jag när jag inte är på topp. Jag insåg att jag inte ringt mamma och pappa mer än 2 gånger på typ en och en halv månad häromdagen, förlåt för det! Jag har stängt in mig som en mussla, det är väl så jag funkar. Men jag jobbar på skiten iaf. Det är nog ganska vanligt att folk som inte mår som dom ska stänger av istället, men det är inte meningen. Jag känner ju fortfarande samma, eller mer, men det är så mycket runtikring. Man får svårt att följa med sig själv och att ens ha tid att reflektera ibland. Jag önskar att man inte blev instängd i en bubbla, men jag vet också att jag är på väg ur den. Helt plötsligt har det också dykt upp underbara människor runtikring en, jag har underskattat er och vad ni gör för de runt er...hoppas kunna ge tillbaka något av det jag har fått den här tiden. Ni vet vilka ni är.

Oj, vilket positivt inlägg. Men jo, det är mer positivt än det låter. Livet tar vändingar ibland som man aldrig kunde förutse eller ens tänka sig. Jag har alltid varit väldigt sentimental och velat hänga kvar i det som har varit. Men jag inser nu att det är ok att släppa taget. Att blicka framåt och fortfarande minnas det som var bra. Vi kan aldrig ändra det som har varit, men vi kan lära oss och inte göra om misstagen. Vi har alla minnen av perioder i livet när allt var på topp, och man önskar ibland att man var där igen. Men hur det än är tror jag de flesta av oss inte skulle vilja resa tillbaka i tiden och vara där igen. Det är ett minne, ett fantastiskt minne, men vi kan inte leva samma andetag igen. Så att blicka framåt kommer få vara min melodi för ett tag framöver.

Jag lär väl flagga på Fejjan att bloggen är uppe igen =) jag menar...finns det inte på Fejjan har det ju inte hänt.

Jaaaa, jag hoppas på en fantastisk helg. Jag VET att det ska bli soligt, så resten faller antagligen på plats. Jag ska få träffa min älskade/saknade bror, och hans käresta med familj åtminstone en snabbis, och så få vara med min egen familj då det räknas nog det också =)

Jag måste bara få kommentera det här med Fejsbook. Mycket händer och vidarebefordras och kommenteras och glädjer och förstör på Fejsbook. Men kan tycka att det är inte mer än en ganska nördig community, men faktum är att det är ju mer än så. Det är vårat dagis där man får reda på saker om folk man inte träffat på åratal och mer därtill, och de man känner bra håller man en stadig kontakt med därigenom. Kan ju inte mer än tala för mig själv, men jag är rätt säker på att fler håller med mig när jag säger att även de nära och kära är några som man har relativa uppgifter om tack vare, just det....Fejsbook. Små saker men ändå rätt viktiga saker. Idag hittade jag på en gammal klasskompis på Fejjan, som jag inte sett mer än sporadiskt de senaste 15 åren. Att bara se hans bilder var som att slängas tillbaka till man var 10 år gammal, och det är väl rätt otroligt ändå...att något så opersonligt som internet och Fejjan kan göra nåt sånt. Det är lätt att skratta åt det, men aaaa, jag vet inte...vart jag vill komma med det här eller säga, men jag tror ni vet vad jag skriver om! Många gånger blir man delaktig i andras liv på ett sätt man inte annars hade blivit och att det är över internet behöver väl inte vara något negativt...eller??!

Ja annars då....fick smita tidigare från jobbet idag så nu sitter jag här och Lorden framför TV:n och kollar på nån form av knockdown, som vanligt alltså. Påsklovet känns hyfsat bortkastat då Nasse varit sjuk nästan hela tiden. Hon var ju magsjuk under sportlovet, och nu världens förkylning under påsken, känns inte helt ok. Skulle ju ha hittat på en massa saker, men nu har vi blitt hemma och grejat och det är väl rätt skönt ibland men nä, nu kändes det bara långrandigt. Det känns åtminstone skönt att man vet att det blir ett ordentligt sommarlov då man kan ta igen lite tid och göra lite saker. Även om hela sommaren är rätt kort ändå så är jag glad att man inte ska klämma in allt på 4 veckor som många andra. Jag går hem någon vecka före sista maj så vi kommer ha gott om tid.... =) och det njuuuuter jag på! Men NU....nu ska jag ta ett glas rosé och slaska loss lite på Lorden =D pyss pyss!!

Hjärtans lust

Ja, det har jag! Känner mig så...hjärtlig! Soljäveln skiner och det bubblar lite i magen inför stundande tider. Precis just den här tiden är alla gånger den bästa....några blyga tussilagosar och krokusar har tittat upp, men inte mer än så. Allt ligger redo att explodera, men när det väl gör det så går det så jävla fort så just precis nu vill jag bara frysa tiden. Davids rum är klart, David själv är så himla skön att vara med (även om han har sina stunder =) ), Nasse har efter en downperiod återfått gnistan och saker och ting ser ut att lösa sig! Jag jobbar inte många helger till och det är väl båda positivt och negativt. Självklart är det superskönt att vara ledig en hel sommar, vilken satans lyx liksom. Men det känns också som man bygger på ångesten lite extra inför hösten, men som sagt, kommer ju jobba extra i sommar så helt off blir man väl inte. Kvällens plan var grill i Hille, men då lyckas Nasseman gå å bli sjuk. När Fia var här var hon piggare, men sen dess ligger hon som ett lik i soffan och glor, så jag antar att fröken inte är helt fräsch. Jag som hade sett fram emot nåt glas rosé och en köttig köttbit =( men det blir ju en dag imorrn också. Har druckit alldeles för mycket kaffe, vilket man gör när man är föräldraledig har jag upptäckt, så nu mår jag bara illa. Hoppas på en ridtur imorrn, saknar min Villeman! I övrigt bjuder helgen nog mest på städning av gården, nåt som alltid chockerar när snön smälter undan är hur äckligt slarvig man visst var för ett antal månader sen när man inte ens rensade ur rabatterna på det värsta eller ens bemödade sig att ta in krattorna i boden. Det som göms i snö, det ligger nu strösslat lite överallt =) jag hoppas fortfarande på att vi ska kunna smälla upp staket så vi kan ha lite sommargetter eller ankor här, men vi får la se vad chefen säger om det. Det behöver ju inte kosta så mycket, och det behöver inte ta så lång tid.

Slog mig lite extra häromdan hur illa man ibland kan se ut som förälder. Och nu menar jag inte utseendemässigt, jag vet att jag inte är särskilt snygg. Vi var på Sibylla och skulle käka, och apropå ingenting började Emilia vissla. Hon hann nog vissla i ungefär 5 sekunder innan jag fräste åt henne;"VAR TYST!!". Bredvid oss satt någon form av tant/kvinna/dam i obestämbar ålder och när jag tittade åt hennes håll kunde jag verkligen se i hennes blick vilken vidrig mamma jag var. "Den stackars flickan ville ju bara vissla lite." Vad tanten/kvinnan/damen antagligen inte visste var att Emilia hade visslat i stort sett oavbrutet i 9 timmar innan dess. Och när man har hört det ljudet i 9 timmar är man fruktansvärt less på det, speciellt när man har bett henne sluta kanske tio gånger redan. Så, och det här har jag tänkt på många gånger förut, döm inte griniga och skällande mammor och pappor för hårt. Och det gäller väl även kanske andra människor och situationer. Du vet ju faktiskt inte riktigt vad som har föregått det du just precis nu står och bevittnar, och jag lovar, finns det något som kan göra den lugnaste människa smått galen så är det just barn. Som Fia skulle ha sagt; "Det brann i huvet på mig."

Förutom visslandet så har jag faktiskt lärt mig en hel del 8-åriga upptäkter under sportlovet. Det far runt mycket i den skallen, och just nu är det ju (förutom döden, kärleken, dinosauriernas uppkomst och andra världsliga frågor) matlagning som står på schemat. Ingen blir väl så glad som jag när hon frågar om vi inte kan gå på en matlagningskurs tillsammans och att hon vill lära sig laga ALL den underbart goda mat som mamma kan laga! Men till saken hör ju att när hon väl står där vid spisen så luktar ju allt skit och har äcklig konsistens och för att inte tala om när maten hamnar på bordet. Ungen äter ju i stort sett bara pasta, potatis, kyckling, fisk och bea. Ja, några gurkskivor då, och så ketchup förstås. Varför kan inte barn förstå att saker är goda? Jag förstår att de inte älskar allt, det gör ingen! Men alltså....hur kan det komma sig att alla barn är programmerade att tycka om samma saker? Man vet ju liksom vad som går hem hos Emilia, och då går det hem hos i stort sett alla barn. Vad är det som gör att vi nån gång i livet bara ramlar in på en stig där "vuxenmat" blir god? Är det liksom 15-årsgräns på blomkålsgratäng? Eller 35-årsgräns på löksås? Somebody explain.

För övrigt inte så mycket nytt. Jag kämpar som en galning för att hålla huset i ej obeboeligt skick. När Inge är hemma som han är nu är det så jävla stökigt så det är inte sant. Dels så drar ju han fram lika mycket skit som en 3-åring, men framförallt räknar man väl kanske nånstans i bakskallen med att han också ska röja av åtminstone en del av det. Sanningen är dock, gott folk, att han lyfter inte ett finger här hemma. Inte ett! Och jag kanske borde bli arg och skrika lite, men jag vet inte, jag orkar inte. Hade han varit hemma längre såvisst, men nu ser jag ändå ett slut på eländet. Snart ska han börja jobba, och även om det har varit supermysigt att ha haft de här veckorna tillsammans så ska det bli lika mysigt att få tillbaka vardagen igen =D han är ju duktig på det han gör. Hade jag inte haft Inge så hade ju många saker inte fungerat, men vi kan ju också konstatera att jag hade haft ett mycket finare hem utan honom. Men faktiskt, så väljer jag Inge ändå =)

Nu ska vi krypa ner bredvid en liten, liten Man som för en halvtimme sen har kräkts ner hela sig, sin säng, mattan och halva Inge. Jag hoppas att det inte är Emilias magsjuka han har fått, och går och drar ett shotsglas med vitpeppar. So long!

Just nu...är det lite jobbigt att vara morsa. Är evigt tacksam för mina friska och underbara ungar såklart...och faktiskt så har ju Emilia varit underbar på senaste, hon som ändå har varit lite problematisk till och från. Men David som nu har varit sjuk till och från väldigt länge tycker jag har senaste veckan haft det tufft och i slutändan blir det tufft för alla! En envis förkylning som har satt sig på luftrören som han nu får medicin för, blandat med slemhosta och feber som kommer och går har gjort honom gnällig och skrikig och oss ganska sömnlösa. Inge är ju hemma sjukskriven och tur är väl det så vi iallafall kan gå lite i skift för jag vet inte hur jag skulle fixa dagarna just nu. Måste få sova nångång under dagen, och dessutom blir man ju lappsjuk när man sitter hemma själv...nu kan vi ju iaf tjata lite på varann =) i skrivande stund har David varit vaken i typ 2 timmar och har gnällt i stort sett ihållande sen han vaknade, och så är det mest hela tiden. Han äter inte, det enda som duger är välling, och han vill varken stå, sitta eller ligga, inga leksaker är roliga och när han får medicin blir han jätteledsen. Tycker så synd om honom, men man försöker ju så gott man kan att bära och trösta...hoppas våran glada lilla kille kommer tillbaka snart.

Förövrigt inte särskilt mycket nytt. Festen blev ju framflyttad eftersom de flesta inte kunde (jobba?? va? =) ), så kör i april nån gång istället. Synd men wtf...kanske lille Fisen kan haka på tillåmed då =) börjar få ågren redan inför hösten. Tiden fram till nu har gått så fruktansvärt fort, har inte ens hängt med på att det är sportlov nästa vecka. Så det kommer bara damma till så är det påsklov, och då är det i stort sett vår, och är väl försommaren här så kommer det ju bara säga brakskit så är sommaren över och hösten här. Och med det inskolning för Lilleman och dags att börja jobba igen och vänta på pension =D och det känns lite sorgligt på något vis, man fattar ju inte vilket privilegium det är förrän man är i det och sen vips så är det över liksom. Doh. Och man kommer faktiskt aldrig ha en sån här sammanhängande ledighet igen förrän pensionen, om man inte får för sig å vinna på Triss då. Fast å andra sidan är väl inte ledighet det man eftersträvar resten av livet heller, jag tycker ju om att jobba konstig som jag är, grejen är väl att ha ett jobb som man längtar till så fritid och jobb känns equal så att säga. Och jag trivs på mitt jobb nu, det gör jag verkligen, men det är klart...nåt nytt får det ju bli nångång. Men vad?

Har tankat lite energi nu med en dusch, en hårdmacka med makrill och en stor balja te. Så nu är det dags att krypa till kojan och nästa fajt med David. Han sover sött nu (haft en paus i skriften) men om den här natten blir densamma som de förra så borde han vakna om cirka 1-2 timmar och gasta en stund. Skönt att veta....så hörni. Sov gott, för det ska inte jag. Pyss

Äntligen har jag fått mitt glas vin som jag längtat efter. Hela helgen. Ja, jag är ett hobbyfyllo.

Nils är trasig igen...lille kissen! Tänk den dagen Nils inte finns längre, då kommer världen vara ett mycket tomt ställe. Jag tycker faktiskt om alla mina katter, mer eller mindre, men Nils har ett speciellt litet utrymme i hjärtat. Skulle gärna vilja veta var han kommer ifrån och vad som har hänt honom innan han kom till oss. Vad vi vet var han ju runt året när han dök upp under en altan i Sätra hösten -04...men ingen vet varifrån eller hur. Vissa katter fastnar mer än andra, Nisse påminner mycket om våra första katt vi hade medan jag var liten, Jönsson. Han var förvisso ingen hittekatt, men väl en "vild" katt född i en lada, och blev också väldigt lik Nisse i sättet, lite avståndstagande sådär men ändå väldigt kärvänlig. Värdig på något vis.

Den här helgen sprang bara bort på något vis...match igår (storstryk med 22-0, men lika lyckliga brudar ändå), sen var det mat och folk här och så vidare till Hedesunda och tjejligan...helt fascinerande hur vi liksom alltid faller tillbaka till hur det alltid varit när vi ses. Ibland går det ett år mellan gångerna, men oavsett vad som har hänt däremellan så är allt som vanligt när vi träffas =) jag antar att det är det man kallar Vänner. De som alltid kommer finnas där oavsett, och även om man (som jag) är superkass på att höra av sig så gör det inget.

Har helt snöat in på Bruno Mars...jag vet att det inte är så jävla unikt och hett, men han är alltså GRYYYYM....vilken röst. Vilken kille. I like.

Nasse satt och Youtubade idag och halkade in på Lotta Engbergs Fyra Bugg och en Coca-Cola, och när jag trallade med så kom jag att tänka på att Nasse antagligen inte visste vad en freestyle är. Så jag frågade "Vet du egentligen vad en freestyle är?" Nasse; "Öhhh...nä?" "Du vet såna här kassettband som fanns före CD-skivor" började jag, "man hade dom i typ en liten låda med hörlurar till, ungefär som en mp3-spelare fast större! Det var liksom grejen när jag och pappa var yngre." Nasse såg allmänt förvirrad ut. "Men du vet vad jag menar med kassettband va?" "Ja!" sken hon upp! "Det är ju en sån här som jag har sett som är stor och rund och svart och så lägger man på en pinne och så blir det musik!" "Nej, det är en LP, Emilia...så gamla är vi faktiskt inte." "Nähä...". "Men alltså du har väl sett ett band? En liten fyrkantig grej med två hål i och så är musiken på typ ett snöre inuti?" Hon bara tittade på mig som om jag var från en annan planet, "nä, mamma", och så gick hon.

Och där stod jag och insåg hur fantastiskt jävla ute och gammal jag har blivit.

Läste häromdan någon krönika angående det här med egna barn och andras ungar....fast det blev lite OT och handlade mer om hur det klickar för en med vissa barn och inte med andra. Först tänkte jag att det där stämmer välan inte, man tycker väl ungefär lika om de flesta barn (andras då...). Men efter lite rannsakning så insåg jag att det är ju precis så man funkar. Även om det knappast finns några ungar som man ogillar så klickar det med vissa och vissa tycker man bara är...bra! Fast det är ju knappast någon sensation, barn är ju faktiskt små människor och människor i allmänhet klickar eller klickar man inte med. Jag trodde bara....ja, jag vet inte. Jag har kommit till insikt gissar jag =) lilla Ulla kan jag ju erkänna att det har klickat med =D knepigt det där...man känner ju inte dom små liven liksom.

Jag har ätit så jävla mycket morötter och gurka och chips med dipp och ostkrokar och hällt i mig massor med Cola....ajöss till den promenaden då. Sitter även och tänker lite på några som jag vet har det tungt idag. Det är mycket sånt nu...många bebisar och mycket kul men även mycket elände runtikring. Tänk om man bara kunde göra nerförsbacke till folk som verkligen behöver det. Alla måste väl ha sina motgångar och tuffa perioder, men ibland är det lite väl orättvist fördelat.

Ska försöka sanera lite trycksvärta från min son =) han åt upp Sportbilagan tidigare ikväll, dessutom har han lite äpple/svart vinbärsgegga i håret och som vanligt ett antal majskrokar i kragen =D sen ska vi försöka få två fnitterfröknar att somna tidigare än halv 3 inatt vilket det blev sist Emilia hade en kompis här och sov över! Jag somnar före 11 iaf det vet jag...over and out!

Vet inte varför det går så himla segt med bloggandet nu, har liksom ingen inspiration! Sen känns det lite tradigt att skriva om upp-ploppande tänder, skitblöjor och skolscheman, vilket är min vardag just nu....även om det är den bästa vardagen jag kunde ha haft =) fast just nu är det ju jullov, och jag njuuuter för fulla muggar av att slippa kliva upp halv 7 vareviga dag. Vilket jäkla flyt man har som har trötta barn också som gärna sover, har inte klivit upp före 9 en enda dag på jullovet tror jag. Frukost intas runt halv 11 nu, and that I like! Imorse däremot fick jag jaga upp två förbannat trötta tjejer som jag senaste hörde fnittra halv 3 i natt =D Nasse skulle iväg på ridlektion så det var bara att masa sig upp och klä på sig. Men fick mjuka upp dom med O'boy och rostad macka i sängen först innan dom lämnade halmen, haha!

Bebisblogg som det här har blitt så får jag väl också skriva om bebisproblem va? Har en liten kille som skiter betong och har googlat runt lite vad man ska göra åt saken....fått tips om messmör och olja i maten, sluta med banan och köra med päron ist...mer tips? Så. Nog om bajs.

Emilia har fått en liten tremänning idag!! =) En liten Ian blev det, hoppas man får träffa familjen snart. Och så fick vi reda på att det blir en liten pojkkusin i Stockholm framåt sommaren, underbart! Och Isabelle är ju här och...ja, alltså, det kommer bli överbefolkat här snart, haha! Ljuvligt! Blev ju helt såld när man fick sitta och hålla lilla Ulla, och jag som inte vill ha många ungar, jag smälte som en rostbiff i solen och vill ha tusen stycken nu. Fast man fattar ju att man inte skulle orka med två blöjisar, men den här första tiden är så himla underbar och jag vill verkligen inte att det här ska vara sista gången man upplever det. Är väl iofs det man har barnbarn till, men wtf...jag kan inte börja längta efter att bli mormor när jag är 30 år.

Men nu...är det för sent för mig. Jungle City imorrn...

Noomi Rapace är min nya DET-brud. Alltså, tjejen är bara görhet. Sån som jag skulle kunna ligga med till och med tror jag typ....har ju frikort just nu på någon som jag faktiskt har glömt bort vem det är, men jag vet att jag dissade Paul Walker för denna någon...? Ja, skitsamma, ska nog byta till Noomi iaf =) efter att ha sett Svinalängorna blev det ju inte sämre heller! Ola är en idiot.

Idag var jag och köpte hostmedicin. Jag brukar inte fundera så värst på vad saker kostar, men vafan...220 spänn för en flarra. Dessutom kommer det komma en räkning på 150 spänn från hälsocentralen för att jag ringde dit och bad dem skriva ut flarran. Jag har alltså pyntat 370 kr för en skvätt hostmedicin. Är inte det rätt dyrt?

Kan jag ha varit så beige så det var Robert Pattinson?

Så...nyår är på väg. Och med det snart en bäbis hoppas vi! =) väntar å väntar. Julen var i år alldeles ypperligt svenskt lagom. Vi firade dagen innan julafton och på julafton, sen blev vi sjuka. Och inte klagar jag för det! Mycket soffliggning och en hel del filmer har vi avverkat och det var något så fantastiskt skönt att inte ha något alls inbokat under juldagen eller annandagen. Hade vi haft lust hade man kunnat göra vadsomhelst men nu när jag blev sjuk var jag inte tvungen att ringa och avboka något utan kunde fisa i godan ro under mitt täcke. Nu när jag är på banan igen är Inge och Lilleman sjuka, just nu sitter jag själv uppe (kl är 20:16) för resten har feber eller är bara allmänt trötta.

Möjligtvis kan det vara Joaquin Phoenix, men nääää...det är ju old news?

Jag vet att jag har haft massor med blogginlägg uppstaplade i huvet under den här tiden, men de har bara inte blivit nerpräntade. Och det går ju liksom inte att avverka i efterhand, isf skulle det bara bli en lång punktlista och det är väl inte så skoj. Kanske man skulle summera 2010 då? Tvåtusentio...det var framförallt året när våran älskade David kom till världen. Det var året när väldigt många fick barn/blev gravida! Det var året som jag insåg att jag har tappat kontakten med många vänner, utan avsikt men i vissa fall förhoppningsvis tillfälligt. Det var året jag var på min första festival =) det var året när jag från januari till december vägde mer än jag någonsin gjort förut. Det var året när många prioriteringar omfördelades. Jag lämnar det där. Vad som har hänt på insidan vet jag inte riktigt än, men på utsidan har det ändå varit ett väldigt lugnt år. Väldigt lugnt, på både gott och ont.

Alltså...det borde ha varit någon äldre. Typ Travolta eller Clooney, men jag vet ju att jag inte går igång på nån av dom!

Whatever. Nu går vi över på nästa istället. Där väntar Sweden Rock, Thailand och kanske, kanske några andra nyheter ;) och vetnivad. Jag tänker nog gå och se sista Änglagård, hur illa det än låter! Jag gillade de första så...fram tills dess ska jag jaga varenda katt som kommer i närheten av min julgran, jag är så jävla trött på att jaga julgranskulor över hela huset nu! Ska tänka på det där inatt och återkomma. Love.

Länge sen. Förlåt. Min dator är ett alldeles eget kapitel. Eller ja, jag ska inte skälla på datorn, Det är någon koppling någonstans som inte mår bra, vilket gör att Intörnätt funkar lite sisådär. Tror ett 28K-modem skulle vart snabbare vissa dagar. Idag är iaf en bra dag för Herr Modem så det är bara att passa på!

Själv har jag precis slängt åttatusen saffransbullar med smör- och mandelmassefyllning som skulle varit jättegoda om det inte var för att de glömde bort att jäsa. Jävla skit. Det blev ett svart hål i mitt inre nu känner jag. Jag som kämpat hela eftermiddan med dom där jävla bullarna. Så inga mer bullar blir det. Punkt slut.

Haft en förövrigt väldigt bra vecka som gtt väldigt fort dock! Riktigt skoj och intressant brand- och HLRutbildning på jobbet i tisdags, så nu kan jag fixa det mesta tror jag =) fick betydligt mer respekt för bränder iaf och knatade hem och vände upp och ner på pulversläckaren och kollade varnarna en extra gång, usch, det är läskiga grejer det där. Just nu sitter jag bara och njuter av tystnaden, tänkte på det, jag slår aldrig igång TV:n längre när Inge och Nasse inte är hemma, det är så underbart skönt när det bara är lugnt och tyyyyyyyst.... =) en liten kusin har jag visst fått i veckan också, har dock inte hört något från dom personligen men en kille blev det iaf och alla mår bra vad jag förstod! Är ju lite bakvänt eftersom min farbror (Sigge) är 2 år äldre än mig, så jag ser ju honom som min kusin, men det är ju faktiskt den här lille som är min kusin då...hoppas man får träffa dom innan mini hinner bli alltför stor. Annars då...skulle skrivit massor i veckan och allt det är ju bortglömt nu! Lilleman har fått två små sylvassa gaddar och hugger allt och alla som en vithaj nuförtiden, haha! Han kör till och med det här sidledestuggandet för att slita sönder sitt byte, sen skakar han ju på huvudet som en hund som leker med ett ben, jag bara väntar på att han ska börja köra en death-roll á la alligator =D gäller att passa sig. Inge har också varit iväg och börat med sin nya gaddning, första passet blev dock att fräscha till och göra klart den gamla så inget nytt på ryggen än. Men kommer bli riktigt fint när det är klart...och dyrt! Skulle tro att det blir minst 10 papp innan den är klar.

Så var Lillemannen på g att vakna då...ska gå och krama om honom nu. Om någon läser det här och vill gå ut imorrn, så hör av er =) saknar utgångssällskap, alla är ju för fan gravida nuförtiden =D

Perspektiv. Ibland är det allt som behövs. (Förutom ett nytt tangentbord eftersom mitt inte kan stava...). Måndagen och tisdagen har varit riktiga av-dagar. Bajsont i ryggen, en smygande förkylning, snorig bebis och en grinig 8-åring. Weee! Igår var jag inte ens utanför dörren, Emilia var hemma från skolan och satt och pillade på datorn och jag låg på en filt med David och jollrade. Och så förflöt ännu en dag i våra liv, typ. Men sen på kvällen låg jag i sängen och kollade på avsnittet av Deadliest Catch som var tillägnat Phil Harris. Och av någon underfundig anledning fick jag ett väldigt perspektiv på saker, för trehundrade gången i mitt liv. "Snöstormen" utanför fönstret kändes ganska fjuttig och när Phil satt där och hostade blod i näsduken långt ute på Berings hav kändes mitt ryggonda plötsligt ganska...litet. Och imorse när jag vaknade var det till en ny värld. Undrars varför det blir sådär? Man kan känna sig hur låg som helst, och så är det den minsta pyttiga lilla sak som vänder allting på rätt köl igen. Har fortfarande lika ont i ryggen men det känns ändå inte lika mycket på nåt vis =)

Förutom det så har jag väl lyckats gått och skaffat mig världens bästa karl tror jag. I måndags var jag verkligen under isen, skickade ett mess till honom och undrade om han kunde komma hem lite tidigare bara så jag kunde gå och dra något gammalt över mig en stund. Med tidigare menade jag typ...3 kanske? Strax efter 12 får jag ett mess att han hämtar Nasse? Huh? Sen kommer han hem med tre röda rosor och en sån här söt sten som det står Till min älskling på. Sen tar han Lilleman och åker iväg så jag kan gå och vila en stund....ja. What to say? Eller ska jag kanske undra vad han har köpt för något nu som han inte har berättat...? ;)

Anar att jag inte var helt nykter när jag skrev mitt senaste inlägg...men det var kul! =) och mådde oförskämt bra dagen efter trots en skrikande bebis i örat hela dagen. Ibland kan jag tro att det bara är bra med skrikande bebisar eller tjatiga 8-åringar dagen efter för de tvingar en ur sängen och ut på aktiviteter. Apropå aktiviteter är jag jättestolt över Emilia och resten av Strömsbros 02/03-lag som gjorde en kanonmatch i lördags!! Det slutade med förlust med 6-1, men det spelade ingen roll, det har lika bra kunnat vara tvärtom och det är så härligt att se kämpaglöden och lagandan. Jag som trodde jag tyckte det var trist att kolla på matcher; nu längtar jag till nästa!

Har varit på mitt första kiropraktorbesök ever idag, och det var som man anade, det var antagligen curlingen som hade fått mig att sträcka mig eller stelna till på nåt vis...fick hursomhelst en redig massage och knäckning. Har i nuläget lika ont fortfarande men förhoppningsvis ger det med sig, har aldrig haft såhär ont i ryggen förr. Det värsta är ju att jag inte kan lyfta David, vilket försvårar ganska mycket! Nu får jag typ lägga mig och kräla lite på golvet och hissa upp honom innan jag själv tar mig upp på fötter...det är ju bara tur att stackars Emilia har höstlov, hon har fått hjälpa mig för många gånger redan med att tex lyfta honom i och ur matstolen.

Jäjä, nu ska jag försöka gå och få två pirriga tjejer i säng som ska på ridläger imorrn =D har en känsla av att det kommer bli en natt med avbruten sömn! Over and out.

Fantastiskt morron på något vis. Långpromenad i halvstormen, och sen inget särskilt men ändå. Det enda jag kan förbanna är att det är så förbannat gott med lättsaltade Naturchips och Herrljunga Päroncider. Fuck.

Våran son har visat sig vara en äkta hårdrockare =) jag vet att bebisar tycker om den mesta musiken och så vidare, och att föräldrar gärna läser in små gulliga karaktärsdrag i sina barn som dom tycker sig se. Men det här är sant. David sitter vid datorn med oss varje dag och youtubar, och han lyssnar artigt och intresserat på allt från trance till Emilias gummibjörnar....men när det blir hårdrock blir ungen galen. Det får inte vara nån halvlugn hårdrock utan det ska vara Slayer eller Metallica eller Korn eller ja =) han skrattar och röjer med ben och armar så det bara smäller i dataskåpet och man måste hålla i honom ordentligt annars skulle han ramla ner. Vi har provat flera gånger att byta musik, och blir det något annat så blir han still, på en sekund sådär. På med hårdrocken och han börjar röja igen =D mammas pojke. Mitt hjärta värker av stolthet.

Eftersom han är i närheten nuförtiden så blir det tydligen inga längre blogginlägg =) jag har äntligen börjat sova som folk, somnar ganska lätt på kvällen och det är jag så glad för. Så det blir ingen QT för mig själv framför burken på kvällar/nätter särskilt ofta längre, mycket eftersom jag vet att jag inte kan sova igen sen eftersom Lilleman kämpar för att hålla sig vaken under dagarna in i det sista. Ett ställe sover han ju förbaskat bra i och det är vagnen, men jag kan ju inte gärna dra honom i vagnen och sova samtidigt. Och får inte Anna sova blir hon en hemsk Anna =) och här borde jagverkligen inte sitta...jag måste fixa besiktningstid. Och boka tid på Bilmetro. Ringa BVC och jobbet och nä...

Men ååååh...!! Jag har fortfarande ont i arslet efter ridturen för 2 dagar sen. Pinsamt. Sen undrar jag när mitt sömnschema ska återkomma från semestern? Visst, jag är kvällsmänniska, men borde det inte jämna ut sig nån gång? Hur trött jag än är under dagen så är jag alltid pigg den här tiden (för tillfället 23.47). Upp halv 7 går kanon, men sen...mellan 10 och 16 är jag som ett lik. Sen börjar det om =/

Jag tror jag vill börja träna lite trail med V. Var och tittade på tävlingar igår och det såg fantastiskt skoj ut! Grejen är ju att det ser så himla lätt ut, men det är inte det. Hoppas jag kan hitta på någon pedagogisk lärare som står ut med min veliga person och som faktiskt tror att jag kommer kunna lära mig något i slutändan =) och just det! Min karl, han är faktiskt himla söt ibland....jag har fått pengar för att köpa en crosstrainer =D har pratat om det ett tag nu, det är ju hopplöst för mig att komma iväg och träna nu när man har David. Då är det kvällar som gäller och det kommer inte funka, det vet jag. Det var ju perfekt förr när man kunde åka när man hade lämnat Emilia på skolan, då var det bara vi och ett gäng pensionärer där =) hursomhelst, nu kan jag lämna Nasse, åka hem, lägga David igen och slå på en dålig film eller whatever, trampa och vips har man bränt av ett gäng kalorier och det kan man göra varje dag! Så kanske man kan bli sitt vanliga jag framöver! Känns faktiskt skoj och jag känner mig motiverad att köra igång. Sen behöver jag såklart träna lite annat också men lugn nu....haha!

Planen för veckan är väl inte så spikad kan jag påstå. Blir väl ev lite helgvistelse i Hedesunda, för övrigt blir veckan städad. Har kommit igång lite hemma igen med målning och Davids rum, i helgen blev städskrubben och badrumsdörren målad iaf och det är tamigfan inte klokt vad lite vit färg kan göra!! Det var ett litet bortglömt hörn det dära, och nu är det jätteljust och fint helt plötsligt och man vill bara pynta där =) ska upp en dörr och så så det är ju inte klart, men ändå...det är så kul varje gång det blir ett ryck! Så imorrn ska jag åka och köpa listfärg så blir det klart där och sen ska Davids rum börja målas, och när det väl kommer igång kommer det ju bara damma till. Sen har vi "bara" badrummet kvar inne =) förutom lite listning och så. Men på något vis...sen vi gjorde rycket i maj så har allting plötsligt blivit överskådligt! Förut var det bara övermäktigt, allt var halvklart, men det gjorde så mycket det vi fick i ordning då. Jaja, jag ska inte tjata om det mer, nu ska jag gå och krypa till kojan och vänta på John, han kommer väl förr eller senare....hojt!

Gud vad jag älskar musik. Jag har haft ett långt svart hål i musiklyssnandet men tror att jag har kommit igång igen. Det kan nog bero en del på den nya datorn som inte hackar sig igenom alla låtar...det jag inte riktigt kan komma underfund med är vad jag har för musiksmak. Somliga säger att de lyssnar på allt, och det gör jag ju inte, det kan jag inte påstå direkt...det där med musiksmak är en ganska känslig grej!! Det säger väldigt mycket om en människa tycker jag, därför vill man ju gärna vara litegrann musikaliskt korrekt. Och det är jag inte för fem öre. Jag skulle jättegärna vara en sån som kan tralla de senaste låtarna innan de ens har släppts, men njaaee, det gör jag ju inte. Skulle vilja vara med i musikprofilen på P3, tror jag skulle bli så jäkla sågad, haha! Kan inte på något sätt definiera min musiksmak. Jag älskar Korn, men lyssnar lika gärna på Akon och Tiësto och sjunker gärna ända ner till Cascada =) vad säger det om mig egentligen?

Jäjä, i helgen är jag ensammen hemma, i avseendet utan karl. Ganska skönt, har skrivit det förr vet jag =) men det är klart, det är lite tuffare med två kids mot för bara Nasse som förr. Hon är ju liksom vuxen, ligger å drar sig på morron och fiser under täcket och behöver inte frukost förrän kl 11, precis som jag. Nu har man ju en till att anpassa sig till och någon oavbruten sömn blir det ju inte. Och ingen har jag att sparka på så jag slipper gå upp på natten =D idag har mannen varit ovanligt kinkig, men jag hoppas att det resulterar i ett långt sovpass. Har tittat på Remember me ikväll med Robert Pattinson, sorglig rulle det dära....bra! Rekommenderas. Lite annorlunda. Men nu ska jag krypa ner bredvid min bästa kille och invänta morrondagen, förhoppningsvis utan regn. Peace.

Nu var det pinsamt länge sen. Och dumt länge sen också, eftersom jag har haft mycket intressanta och märkliga idéer i min skrumpna hjärna på sistone. Det gäller att printa ner dem på en gång de infinner sig i skallen har jag insett nu. Väntar man för länge så....borta! Så nu vet jag inte riktigt....jag tror jag måste spalta upp den senaste tiden på något vis. Jag börjar kronologiskt baklänges va?

* Igår jobbade jag för första gången på...ett tag. Med att harva. Det var jättekul! =) att köra traktor är väl ganska trist egentligen, men det ger en massor med tid att tänka, lyssna på radio, skumpa, dricka lite kaffe ibland och titta på väldigt många jordkokor. Jag fick ge mig när det blev så mörkt så jag inte såg vart jag körde riktigt, men hade det inte blivit mörkt hade jag nog suttit där än. Så till vårbruket hoppas jag att jag inte är så värst anträffbar...då ska jag sitta och svära på en åker någonstans!

* Vi hade hemskt trevligt i Långhed, fast jag var fantastiskt bakis där ett tag. Stallfesten på fredagen var bra på alla sätt, men Baileysen var bara en aning för god, och när det rasslade in folk här kl 9 på lördag förmiddag var jag inte helt fit for fight måste erkännas. Men vi rullade iväg och ja...Långhed kan man bara bli kär i, så är det. Gamla hälsingegårdar överallt och bara jättefint. Jag trodde man var tvungen att åka längre norrut för att hitta en sån här juvel, men det är ju perfekt avstånd, vad är det, runt 10 mil från oss kanske? En klar kandidat för flytt nån gång i framtiden =) Emma och Emilia stack iväg det första dom gjorde och då hade Emilia aldrig ens varit där förut! Upp till gården där föräldrarna till de vi besökte bodde, in och kolla på kattungar och jaga höns och kor och ut och fastnade i koskit så stackars Lena fick ut och gräva upp Foppatofflor efter att ha tvättat 4 riktigt lortiga fötter =D de var ute precis hela dagen och kvällen och natten och stupade i säng utan att ens ha nämnt ordet TV en enda gång och det är ju precis sådär man egentligen vill att ens barn ska växa upp...men det är klart, det blir väl vardag där också. Men ändå, jag fick höra det förut och jag kan bara instämma, när man kommer dit så är det som att all stress och alla måsten bara rinner av en, plask sådär. Underbara människor. Man kan ju bara hoppas att man blir lika underbar själv en vacker dag.

* Flickor i 8-årsåldern är inte helt lätta att handskas med. Och jag tror att våran kanske är lite i överkant dessutom. Hon har det inte lätt, och det innebär att vi inte har det lätt....iaf inte jämt =) hon är en stor tjej i ett barns kropp, och vice versa. Känner så väl igen mig i vissa av hennes drag, samtidigt som hon kan driva en till vansinne. Jag vet att hon kommer växa upp till en underbar tjej (det är hon förvisso redan nu!) och det är skönt att hon visar vilja och personlighet, vissa dagar skulle man bara kunna ta en mindre dos av det hela =D i måndags åkte bara hon och jag in till stan och gick först och köpte mjukglass och sen gick vi ner till Boulognern och klättrade och busade, lekte Puhpinnar, pratade och bara hade det supermysigt. Solen strålade från en blå himmel, och jag kände att det här behövs verkligen, oavsett hur mycket hon älskar sin lillebror och även om han inte märks så mycket när han är med så behöver hon tiden bara för sig själv och det är så lätt att vi glömmer bort det!! Nu är David bara 3 månader men det är ändå en lång tid för en tjej att ha fått stå litegrann i bakgrunden, för hur man än vrider och vänder på det så blir det så. Och inte ett enda ord har hon yttrat om det, aldrig ett gnäll om att han tar mer tid eller stjäl uppmärksamhet.

* Ni kanske tror att jag är duktig med träningen nu. Nja. Jag vill! Det är för en gångs skull inte viljan som brister! Jag har massor med energi på lager känns det som, men det finns liksom ingen tid. Jag får till promenader ett par gånger i veckan, och då går jag ganska långt, minst en timme varje gång. Men sen...jag vill ju tränaträna, alltså verkligen köra skiten ur mig, saknar karaten och saknar allt som gör ont och får en att vilja dö en smula. Men varje kväll är det något, Inge ska iväg eller jag ska iväg eller en unge är sjuk eller Emilia ska någonstans och ingenting positivt händer med min kropp. Det värsta är att jag har börjat förlika mig med att det är såhär jag ser ut nu, det är väl skönt på ett sätt men förjävligt på alla andra sätt. För ett år sen skulle jag aldrig ha accepterat att väga som jag gör nu eller att gå upp till nästa storlek i kläder. Men jag har inte gett upp! Har ju nåt att se fram emot nästa år och då jävlar ska jag se ut som att jag var 19 igen...