Tiden rinner iväg, så är det.

Kom hem nyss från Stockholm, haft en skön å trevlig halvhelg med bror, Jo och Nasse. Hade egentligen velat stanna en dag till men fröken ville åka hem. Och jag orkar inte med någonting längre känns det som! Jag orkar inte med när det blir omständigt, tar alltid den enkla vägen. Ikväll skulle jag göra en massa men jag orkar inte. Hemma kl 10 en lördag, söndagen ledig men jag fixar det inte. Jag vet att inget blir bättre av att vänta på vad det nu är jag väntar på. Livet måste gå vidare och jag måste förändra en massa saker men just nu står det mer still än någonsin, och det var ju verkligen inte så det skulle bli! Tvärtom skulle det ändras nu, och ändras har det ju gjort, helt klart. Jag hatar att det som var självklart förut inte är det längre. Det var självklart att jag aldrig behövde vara ensam förut, nu är det inte det, och jag tycker om att vara ensam det gör jag verkligen, när jag väljer det själv. Inte när jag är det ändå. Och ofta, ofta känner jag mig alldeles ensam trots att rummet är fyllt av människor...så kände jag aldrig förut, inte vad jag kan minnas. Och när jag hade flyttat sprang veckorna fram, nu verkar dagarna gå långsammare än någonsin, oavsett om jag har fulltecknat schema. Kanske är det för att jag stannar och tittar på klockan oftare och funderar vad som händer, jag vet inte...men jag vet att det fortfarande känns jättejobbigt. Jag vet att jag fortfarande gråter när jag åker "hemifrån". Någon sa att det blir lättare med tiden...jag undrar fortfarande när den tiden kommer. Jag undrar när jag ska få sova en hel natt utan att vakna med hjärtat rusande i bröstet. Jag undrar när jag ska kunna göra saker utan att ha ett evigt dåligt samvete gnagande i hjärtat. Jag undrar när jag kan gå genom livet utan att känna det som att ett stort tomrum förföljer mig?