Men ååååh...!! Jag har fortfarande ont i arslet efter ridturen för 2 dagar sen. Pinsamt. Sen undrar jag när mitt sömnschema ska återkomma från semestern? Visst, jag är kvällsmänniska, men borde det inte jämna ut sig nån gång? Hur trött jag än är under dagen så är jag alltid pigg den här tiden (för tillfället 23.47). Upp halv 7 går kanon, men sen...mellan 10 och 16 är jag som ett lik. Sen börjar det om =/

Jag tror jag vill börja träna lite trail med V. Var och tittade på tävlingar igår och det såg fantastiskt skoj ut! Grejen är ju att det ser så himla lätt ut, men det är inte det. Hoppas jag kan hitta på någon pedagogisk lärare som står ut med min veliga person och som faktiskt tror att jag kommer kunna lära mig något i slutändan =) och just det! Min karl, han är faktiskt himla söt ibland....jag har fått pengar för att köpa en crosstrainer =D har pratat om det ett tag nu, det är ju hopplöst för mig att komma iväg och träna nu när man har David. Då är det kvällar som gäller och det kommer inte funka, det vet jag. Det var ju perfekt förr när man kunde åka när man hade lämnat Emilia på skolan, då var det bara vi och ett gäng pensionärer där =) hursomhelst, nu kan jag lämna Nasse, åka hem, lägga David igen och slå på en dålig film eller whatever, trampa och vips har man bränt av ett gäng kalorier och det kan man göra varje dag! Så kanske man kan bli sitt vanliga jag framöver! Känns faktiskt skoj och jag känner mig motiverad att köra igång. Sen behöver jag såklart träna lite annat också men lugn nu....haha!

Planen för veckan är väl inte så spikad kan jag påstå. Blir väl ev lite helgvistelse i Hedesunda, för övrigt blir veckan städad. Har kommit igång lite hemma igen med målning och Davids rum, i helgen blev städskrubben och badrumsdörren målad iaf och det är tamigfan inte klokt vad lite vit färg kan göra!! Det var ett litet bortglömt hörn det dära, och nu är det jätteljust och fint helt plötsligt och man vill bara pynta där =) ska upp en dörr och så så det är ju inte klart, men ändå...det är så kul varje gång det blir ett ryck! Så imorrn ska jag åka och köpa listfärg så blir det klart där och sen ska Davids rum börja målas, och när det väl kommer igång kommer det ju bara damma till. Sen har vi "bara" badrummet kvar inne =) förutom lite listning och så. Men på något vis...sen vi gjorde rycket i maj så har allting plötsligt blivit överskådligt! Förut var det bara övermäktigt, allt var halvklart, men det gjorde så mycket det vi fick i ordning då. Jaja, jag ska inte tjata om det mer, nu ska jag gå och krypa till kojan och vänta på John, han kommer väl förr eller senare....hojt!

Det finns inga ord som kan förklara kärleken till ens barn. Och rikedomen. Hur många gånger har jag inte legat mitt i natten och tittat och förundrats och tänkt att om jag vaknade imorron till en underbar, vacker dag i ett nytt, fint hus, många djur och en stadig bit pengar på banken så skulle inget av det spela någon roll om inte ni fanns här, mina älskade ungar. Man är så rik som man någonsin kan bli när man har fått ett friskt barn. Att få vakna av ett gurglande ljud, ett stort, tandlöst leende och två små klara, busiga ögon är en skatt som inte går att värdera. Eller för all del vakna av att ett tjurigt tonårsmonster dimper ner i sängen och krossar ens revben medans hon vrålar att frukost ska infinna sig inom 2 minuter.... =) jag känner en enorm medkänsla med alla de som längtar men ännu inte kommit ända dit. Eller ännu värre, kommit dit och sen förlorat allt på några sekunder. Om jag kunde dela med mig av all den lycka och den "tur" eller vad jag ska kalla det, att jag har fått allt det jag kunde önska, och mer, så skulle jag göra det på en gång. Mina barn är mina barn men de är aldrig mina ägodelar. Som Afzelius säger:

Som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur
Från den stund man tar steget ut i livet, är man bara ett tillgivet djur


Vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ?
Vem kan säga till nån annan, hur lyckan ser ut, vem kan säga vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, låt dina växter få leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus, låt dem få slippa ett onaturligt liv


Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Då får du visa din avbild respekt

Gud vad jag älskar musik. Jag har haft ett långt svart hål i musiklyssnandet men tror att jag har kommit igång igen. Det kan nog bero en del på den nya datorn som inte hackar sig igenom alla låtar...det jag inte riktigt kan komma underfund med är vad jag har för musiksmak. Somliga säger att de lyssnar på allt, och det gör jag ju inte, det kan jag inte påstå direkt...det där med musiksmak är en ganska känslig grej!! Det säger väldigt mycket om en människa tycker jag, därför vill man ju gärna vara litegrann musikaliskt korrekt. Och det är jag inte för fem öre. Jag skulle jättegärna vara en sån som kan tralla de senaste låtarna innan de ens har släppts, men njaaee, det gör jag ju inte. Skulle vilja vara med i musikprofilen på P3, tror jag skulle bli så jäkla sågad, haha! Kan inte på något sätt definiera min musiksmak. Jag älskar Korn, men lyssnar lika gärna på Akon och Tiësto och sjunker gärna ända ner till Cascada =) vad säger det om mig egentligen?

Jäjä, i helgen är jag ensammen hemma, i avseendet utan karl. Ganska skönt, har skrivit det förr vet jag =) men det är klart, det är lite tuffare med två kids mot för bara Nasse som förr. Hon är ju liksom vuxen, ligger å drar sig på morron och fiser under täcket och behöver inte frukost förrän kl 11, precis som jag. Nu har man ju en till att anpassa sig till och någon oavbruten sömn blir det ju inte. Och ingen har jag att sparka på så jag slipper gå upp på natten =D idag har mannen varit ovanligt kinkig, men jag hoppas att det resulterar i ett långt sovpass. Har tittat på Remember me ikväll med Robert Pattinson, sorglig rulle det dära....bra! Rekommenderas. Lite annorlunda. Men nu ska jag krypa ner bredvid min bästa kille och invänta morrondagen, förhoppningsvis utan regn. Peace.

Nu var det pinsamt länge sen. Och dumt länge sen också, eftersom jag har haft mycket intressanta och märkliga idéer i min skrumpna hjärna på sistone. Det gäller att printa ner dem på en gång de infinner sig i skallen har jag insett nu. Väntar man för länge så....borta! Så nu vet jag inte riktigt....jag tror jag måste spalta upp den senaste tiden på något vis. Jag börjar kronologiskt baklänges va?

* Igår jobbade jag för första gången på...ett tag. Med att harva. Det var jättekul! =) att köra traktor är väl ganska trist egentligen, men det ger en massor med tid att tänka, lyssna på radio, skumpa, dricka lite kaffe ibland och titta på väldigt många jordkokor. Jag fick ge mig när det blev så mörkt så jag inte såg vart jag körde riktigt, men hade det inte blivit mörkt hade jag nog suttit där än. Så till vårbruket hoppas jag att jag inte är så värst anträffbar...då ska jag sitta och svära på en åker någonstans!

* Vi hade hemskt trevligt i Långhed, fast jag var fantastiskt bakis där ett tag. Stallfesten på fredagen var bra på alla sätt, men Baileysen var bara en aning för god, och när det rasslade in folk här kl 9 på lördag förmiddag var jag inte helt fit for fight måste erkännas. Men vi rullade iväg och ja...Långhed kan man bara bli kär i, så är det. Gamla hälsingegårdar överallt och bara jättefint. Jag trodde man var tvungen att åka längre norrut för att hitta en sån här juvel, men det är ju perfekt avstånd, vad är det, runt 10 mil från oss kanske? En klar kandidat för flytt nån gång i framtiden =) Emma och Emilia stack iväg det första dom gjorde och då hade Emilia aldrig ens varit där förut! Upp till gården där föräldrarna till de vi besökte bodde, in och kolla på kattungar och jaga höns och kor och ut och fastnade i koskit så stackars Lena fick ut och gräva upp Foppatofflor efter att ha tvättat 4 riktigt lortiga fötter =D de var ute precis hela dagen och kvällen och natten och stupade i säng utan att ens ha nämnt ordet TV en enda gång och det är ju precis sådär man egentligen vill att ens barn ska växa upp...men det är klart, det blir väl vardag där också. Men ändå, jag fick höra det förut och jag kan bara instämma, när man kommer dit så är det som att all stress och alla måsten bara rinner av en, plask sådär. Underbara människor. Man kan ju bara hoppas att man blir lika underbar själv en vacker dag.

* Flickor i 8-årsåldern är inte helt lätta att handskas med. Och jag tror att våran kanske är lite i överkant dessutom. Hon har det inte lätt, och det innebär att vi inte har det lätt....iaf inte jämt =) hon är en stor tjej i ett barns kropp, och vice versa. Känner så väl igen mig i vissa av hennes drag, samtidigt som hon kan driva en till vansinne. Jag vet att hon kommer växa upp till en underbar tjej (det är hon förvisso redan nu!) och det är skönt att hon visar vilja och personlighet, vissa dagar skulle man bara kunna ta en mindre dos av det hela =D i måndags åkte bara hon och jag in till stan och gick först och köpte mjukglass och sen gick vi ner till Boulognern och klättrade och busade, lekte Puhpinnar, pratade och bara hade det supermysigt. Solen strålade från en blå himmel, och jag kände att det här behövs verkligen, oavsett hur mycket hon älskar sin lillebror och även om han inte märks så mycket när han är med så behöver hon tiden bara för sig själv och det är så lätt att vi glömmer bort det!! Nu är David bara 3 månader men det är ändå en lång tid för en tjej att ha fått stå litegrann i bakgrunden, för hur man än vrider och vänder på det så blir det så. Och inte ett enda ord har hon yttrat om det, aldrig ett gnäll om att han tar mer tid eller stjäl uppmärksamhet.

* Ni kanske tror att jag är duktig med träningen nu. Nja. Jag vill! Det är för en gångs skull inte viljan som brister! Jag har massor med energi på lager känns det som, men det finns liksom ingen tid. Jag får till promenader ett par gånger i veckan, och då går jag ganska långt, minst en timme varje gång. Men sen...jag vill ju tränaträna, alltså verkligen köra skiten ur mig, saknar karaten och saknar allt som gör ont och får en att vilja dö en smula. Men varje kväll är det något, Inge ska iväg eller jag ska iväg eller en unge är sjuk eller Emilia ska någonstans och ingenting positivt händer med min kropp. Det värsta är att jag har börjat förlika mig med att det är såhär jag ser ut nu, det är väl skönt på ett sätt men förjävligt på alla andra sätt. För ett år sen skulle jag aldrig ha accepterat att väga som jag gör nu eller att gå upp till nästa storlek i kläder. Men jag har inte gett upp! Har ju nåt att se fram emot nästa år och då jävlar ska jag se ut som att jag var 19 igen...