Har det kanske varit lugnt? Jag vet inte. Jag skrev för 3 veckor sen ungefär, och jag kan knappt minnas det jag skrev då. Tiden går vansinnigt fort men verkar stå stilla ibland.

Det är fortfarande skitjobbigt. Emilia har varit bättre till och från i perioder, men den här veckan har inte varit bra. Det går ju inte att komma åt heller! Den där känslan av att vara bakbunden blir bara större, jag känner mig eländigt låst större delen av tiden. Vad hon känner kan jag knappt ana...det är svårt att ha bra stunder när det där ligger bakom och trycker på. Jag försöker, varje dag är en kamp. Fast självklart har vi bra dagar också! Men det är svårt....det är svårt att glömma, att släppa taget, att gå vidare. Även om livet är helt annorlunda nu så finns alla minnen kvar. Och jag vet inte vad jag ska göra med dem? Ska jag älska dom, ska jag stoppa undan dom, ska jag låtsas som att dom inte finns? Ska jag prata om det eller ska jag vara tyst? Ska jag säga att allt är bra nu? För det är såklart inte det, det känns som en evighet sedan jag flyttade, men egentligen har det inte gått mer än tre månader och jag vet inte vad som är ok att känna eller göra eller någonting överhuvudtaget. Jag vet inte hur man gör det här ='( det som är svårast just nu är att acceptera att det inte blev som man hade tänkt sig. Jag vet att jag har tänkt på och skrivit om det förut, men det är något som livet cirklar runt ofta, ofta nu. Livet var ganska utstakat och helt plötsligt bara rycktes allt bort under fötterna. Kanske till det bättre i det långa loppet, men det känns ändå som att någon har tagit något från mig, tagit det och bara kastat det på soptippen. Jag kan inte förlika mig med tanken än, även om huvudet har förstått och gått vidare så är hjärtat fast någonstans mittemellan, och jag vet inte hur lång tid sånt här tar. Ibland tror jag att det är till döddagar, men jag gissar att många har känt exakt samma sak som jag känner just nu. Ibland önskar jag att han kunde ha varit ett svin och sårat mig så jag slapp känna allt det här....jag vet hur det låter.




Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är



Och om jag behöver förklara

Den skugga som vilar i tiden

Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder någonstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i



Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Jag vet vad som måste göras

Ändå ligger du kvar här

Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals



Jag vill inte spara min längtan

Jag har tänkt men aldrig fått tala

Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls



Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Ja, jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans



Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans