Jag har väl aldrig bett till Gud, eller någon annan heller för den delen. Men ikväll är jag beredd att göra ett försök.

Det känns lite som att vara besatt. Eller fel ordval, men som att något riktigt ont har bitit sig fast och gör allt för att långsamt knäcka och ha sönder allt runtikring. Även om jag fortfarande är helt ok (eller vad man ska kalla det) och även om jag inser att betydligt värre saker faktiskt fortfarande kan inträffa så börjar man ju verkligen undra. Egentligen borde jag väl vänta mig att vakna imorron till en värld där alla är döda, eller något sånt. För ibland känns det lite som att det bara är det som är kvar. Jag kan tänka att vadfan hade man för problem förut, för bara ett halvår sen? Men så kan man ju inte tänka, det vet jag, när man är mitt i något så är det väldigt svårt att se klart och att dessutom kunna ställa det i relativitet till någon annan period i livet. Men jag kan nästan skraa¨tta när jag tänker på att vi sa för bara några veckor sen att "nu, nu är vi verkligen på botten, härifrån kan det bara bli bättre"...HA!!!!!! Där fick vi! Det börjar till och med bli komiskt med allt satans jävla skit som händer. Och ja, jag vet hur det låter, men det enda jag väntar på nu är ett telefonsamtal från polisen, att någon jag känner har dött i en bilolycka/drunknat/kraschat med ett plan, att någon har fått obotlig cancer eller att jag blir arbetslös. Det som har hänt senaste månaderna är väl vad som händer en "normal" familj/person på en 10-årsperiod. Men nu. Nu lägger jag inte mer energi på det för ikväll.

Nils kom ju hem idag. Jag kan inte beskriva hur ont i hjärtat det gjorde när han klev in genom dörren. Någonstans hade man väl börjat sagt hejdå till honom och tänkt att han kanske inte skulle komma hem. Men jag har nog aldrig trott att han hade dött eller varit med om något, jag var rätt övertygad om att han bara hade knallat iväg, kanske för gott. Men när han fullkomligt ramlade in över mina fötter medans han gick på sina egna bakhasor eftersom båda benen var av, då brast det. Han var (är) så mager och tufsig och han slängde sig över matskålen och åt och åt och spann medans jag smekte honom över en helt sanslöst knotig rygg. Benpiporna stack ut genom ena bakbenet, har aldrig sett något värre....nu ligger han och sover hos Pia och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att hon gör allt för att rödda honom. Det finns ingen rättvisa i världen om han har kämpat i 24 dagar och sedan snubblar på målsnöret. Det måste finnas en mening med att han kom tillbaka till oss!

Nu fick jag mess av Inge. David är magsjuk. Ja, jag säger bara det. Ja.